Varför har jag så svårt att ta mig ut ur hemmet? Ikväll var jag på en bokcirkel. Jag och två tjejer till har kommit på att vi skulle ha en bokcirkel. Vi träffades ikväll efter att ha tagit oss igenom den första boken. Det var så trevligt. Det blev inte så mycket prat om boken utan mer om livet. Dels där vi är idag och dels gamla minnen. Det var så himla trevligt.
Men varför har jag så svårt att ta mig iväg? Det är som att jag gruvar mig innan, som om det skulle vara jobbigt. Det är ju inte det. Tvärtom. Det är klart att det är sällan jag tar mig ut om min grundinställning är att det är jobbigt. Kommer detta ändras när barnen blir större och jag automatiskt kanske inte är lika trött? Eller är det något annat som spökar som gör att allt som sker utanför hemmet känns tungt? Eller egentligen handlar det om att ta sig ut, väl ute är det allt annat än tungt.
Kanske är detta ett småbarnsfenomen. Något fler känner under småbarnsåren. Eller har jag blivit för bekväm tro?
