Nu äntligen är det lov. Som jag har längtat efter den här stunden. Jag längtar till och med till imorgon då jag är ensam med barnen. Andreas jobbar en dag till innan han får lov. Jag tror jag ser fram emot morgondagen för att jag vet att jag är ledig. Jag behöver inte tänka på att jag måste jobba samtidigt, utan det är bara ledighet imorgon.
Jag tror också att jag ser fram emot morgondagen då jag har minnena från gårdagens möte helt färskt i minnet. Många tampas med sitt krig. Då är det en ynnest att få vara hemma med sina barn. Att landa i vad som är viktigt. Att barnen mår bra. Det kommer säkerligen bli en dag av konfliktlösning och en del bråk. Men så får det vara.
Mammasamvetet känns lite bättre idag då barnen också kommer att få lov resten av veckan. Igår var det åtta barn på avdelningen. Åtta av arton. Hur lyckas alla familjer få ledigt? Då ska vi ha i åtanke att både jag och Andreas jobbar i skolan och får lov. Inte ens vi var lediga hela veckan. Men men nu ska jag sluta jämföra med andra. Jag vet att alla har sitt krig.
