Jag har fått för mig att Emil ska få ett Epilepsianfall när han badar. På föräldrainformationen fick vi veta att barn med Epilepsi ALDRIG verkligen ALDRIG ska bada ensamma. Inte ens när de är simkunniga. Jag ska egentligen skriva att personer med Epilepsi ska ALDRIG bada ensamma.
Jag övervakar alltid Emil på simskolan. Dels för att jag är genuint intresserad av hur det går för honom och dels för att se till att han uppför sig. Jag tittar alltid snett på de föräldrar vars barn lever rövare och föräldrarna bara tittar ner i sin telefon. Simlärarna har inte tid att säga till alla barn, där måste vi föräldrar steppa in.
I alla fall så övervakar jag Emil desto mer just nu. Det är inte ens säkert att han någonsin får något mer anfall men hela jag var fylld av ångest att det skulle ske när han var i vattnet. Jag kunde inte ens småprata med en annan förälder idag för jag kunde inte slita blicken från Emil. Jag var konstant orolig i 45 minuter. Det var så jobbigt att sitta 5 meter ifrån och bara titta. Jag ville vara i vattnet precis bredvid, beredd att rycka in om något skulle hända.
När, NÄR, ska denna ångest släppa? Jag vill inte belasta vården för att be om att få prata med någon heller. Jag vet ju att tankarna inte ska behöva finnas där. Jag är så medveten att det är fel tankar, ändå fylls hela kroppen med ångest att något ska hända vid ”fel” tillfälle. Jag har börjat gå upp och titta om barnen andas på nätterna också. Så som jag gjorde när de var bebisar.
Detta är inte sunt. Jag vet. Jag måste se till att få bukt med alla känslor och tankar snart.
