Hur är det? Den frågan får vi från alla. Fullt förståeligt. Jag hade frågat samma fråga. Men vad ska jag svara? Det är bra? Det är ju bra med Emil. Men nej det är inte bra med mig. Jag oroar mig för allt. Var det inte nog med oron jag kände innan. Nu är jag orolig om Emil blir arg eller ledsen. Jag tittar på mobilen hela dagarna ifall de ska ha ringt från förskolan med besked att något har hänt. Varje gång monitorn låter på kvällen går jag upp och tittar om han andas eller sover lugnt.
Emil i full fart på gympan. 2 timmar innan krampanfallet.
Varje lugn stund går jag igenom händelseförloppet igen. Aldrig får tankarna vila från händelsen. Hur fan kan allt vara precis som vanligt? Det går inte! Jag oroar mig varje dag för att Emil ska krampa igen. Jag försöker förbereda mig på vad jag ska göra om det händer igen.
En kollega sa till mig idag att jag måste försöka tänka som vanligt igen. Oron är en känsla som är samma som ångest och att gå med konstant ångest gör att jag sakta skaver sönder mig själv. Men det är lättare sagt än gjort. Allt är så färskt, allt är fortfarande så nytt. Jag har precis börjat landa i vad som hänt.
I helgen ska vi hämta igen oss. Landa i ett lugn igen och jag ska försöka laga mig själv.
De små som gör att jag oroar mig till döds.
