Idag funderade jag på mina känslor. Vi går nu mot tider då barnen på ett sätt blir enklare. Jag tycker att vi har kommit förbi en jobbig puckel och nu har nått något enklare. MEN ÄNDÅ känns det tungt på något sätt. Jag har reflekterat att nu när det blir enklare så känns mycket så tungt ändå. Det är som något bakslag, som att gamla känslor som borde kommit tidigare nu kommer med full kraft. Nästan som om känslorna stannat inne i en damm och nu har dammen brustit och alla tunga känslor kommer.
Rent krasst så borde jag inte tycka att det är lika tungt nu. Jag får liksom inte ordning på känslorna och verkligheten, för de stämmer inte överens. Om det nu är så att barnen är lättare nu vid 2 och 4 än de var när de var 1 och 3, varför känner jag inte av det psykiskt? Varför tycker jag att det ibland kan vara så otroligt tungt att rodda ihop en ledig helgdag? Det är ju enklare nu ju! Eller?
Jag tror att jag bara ska lägga dessa tankar åt sidan och låta de komma till ro ett tag. Jag kanske får bukt med känslorna och frågetecken senare. Nu ska jag passa på att bara vara en stund när Love sover. En timmes lugn innan jag ska väcka honom igen.
