Jag minns en gång när jag skulle hämta Emil från förskolan. Love var nyfödd. Vad kunde Love varit då? Jag tror han var fem dagar. Emil hade börjat på förskolan igen och för att komma hemifrån den första gången så skulle jag hämta istället för Andreas. När jag kom dit läste jag på kalendern att de hade firat Emil som hade fyllt 2 under sommaren. Jag var så hormonfylld och hulkgrinade hela vägen hem för att jag tyckte att det var så fint.
Igår hände samma sak fast denna gång hade de firat Emil fyra år. Vi fick bilder via en app. Så jag satt på jobbet och kanske inte hulkade, men jag fick en tår i ögat.
Om någon vecka kommer det vara Loves tur att firas. Jag vet att jag även då kommer få en tår i ögat.
Tänk vilka känslor dessa små kan bringa fram. Jag kan vara så arg på dem, de kan få mig att tappa humöret, de kan komma med kommentarer som får mig att skratta, jag kan längta efter dem när jag är på jobbet men jag kan också längta bort från dem när det blir för mycket ibland. Detta är föräldraskapets känslomässiga bergochdalbana. Välkommen ombord, resan blir lång.
Riktigt bra blogg! Välskriven, rolig, intressant, igenkännande.
Å vad roligt att du tycker det. Tack så mycket!