Nu har jag gjort det igen. Grävt min egen kvinnograv. Jag var ju så lyrisk tidigare i veckan när jag skulle få en timmes egentid i ett tyst hus. Det var ju så skönt. Jag hade alldeles nyss chansen att få uppleva en sådan timme igen, men vad gör jag? Jo gräver en kvinnograv.
Andreas sa för ca en timme sedan att ”jag tar med barnen till lekparken nu”. Ja vad bra, tänkte jag. Då hinner jag fixa en massa saker. Direkt när familjen lämnade hemmet så passade jag på att: hänga tvätt, klippa gräset, plocka ur en diskmaskin och bädda i nya lakan i sängen. VARFÖR gjorde jag det? Nu när jag skulle sätta mig ner och ta igen mig så tittar jag på hitta-appen och ser att familjen är på väg tillbaka hem. VARFÖR skulle jag göra allt detta när de var borta? Jag kunde ju lika gärna vänta med sysslorna till de kom tillbaka. Men i mitt huvud så är det så inpräntat att ”passa på när barnen är borta”. Love är så pass stor nu (snart två) att han kan leka medan vi gör sysslor hemma. När han vad mindre var en av oss tvungen att ständigt övervaka honom, även i hemmet. Men den tiden är nu förbi. Så skönt.
Nu ska jag banne mig sluta med ”passa på” tänket. Återhämtningstänket är mycket mer hållbart i längden.
Jag kan inte rå för att jag undrar om detta är en kvinnlig tanke? Är det typiskt kvinnligt att tänka så tro?
