De sägs att när andra barnet kommer så får första barnet stå åt sidan. Men för oss har det varit tvärtom i mångt och mycket. Självklart har Emil blivit ”satt i andra hand” för Loves skull, men jag skulle ändå säga att det är Love som mer har fått flyta med. Med första barnet fanns så mycket tid.
Idag följde Andreas med Emil till simskolan och jag vet hemma med Love. Vi tog som vanligt den dagliga cykelturen som Andreas och Love brukar ta när jag och Emil är på simskola. Det var då det slog mig. Vad duktig Love är på balanscykeln. Med Emil övade vi mycket från det att han fick den när han fyllde två. Men Love har som inte fått samma träningstid som Emil, förrän nu. Jag fick direkt dåligt samvete vid tanken att mycket fokus läggs på Emil. Eftersom banan redan är stakad åt Love så blir hans saker inte nya, även om de är nya för honom. Att cykla på balanscykel till exempel har ju redan gjorts (av Emil) men inte av Love. Alla Emils framsteg blir som roliga för de är nya, för både Emil men även för oss. Love upprepar bara det vi en gång gått igenom. Men jag insåg verkligen idag att hans framsteg också är lika roliga. De har bara inte fått lika mycket uppmärksamhet.
Vi är nu i sommartid och båda barnen fyller år på sommaren. Att svara på frågan vad Emil önskar sig är jätteenkel. Men att svara på vad Love önskar sig är svårt. Då finns ju allt. Allt är ju ärvt i rakt nedåtgående led. Det är som att jag tänker att Love inte behöver något eget. Usch vilken hemsk tanke. Jag är ju själv lillasyster och kom ihåg alla ärvda kläder. Tur Love inte förstår det än.
Nej förlåt min bortglömda andra son. Du som är så go och alltid har kramar till övers. Du som skrattar så det smittar av sig på alla. Du som kan bli så arg och någon sekund senare har du glömt varför. Du som är bäst i hela världen. Vilken mysig kväll vi hade du och jag. Att ha ensam tid med ett barn är guld värt. För både förälder och barn.
