Är det något jag är rädd för så är den den berömda väggen. På kort tid har jag lärt tjejer som tidigare har kraschat och tjejer som fortfarande är sjukskrivna efter att ha kraschat in i väggen. Jag har sett hur lång vägen tillbaka kan bli. Av de jag kommit i kontakt med har anledningarna varit flera men en gemensam nämnare har varit småbarnsliv. Min fråga är VARFÖR är det så många småbarnsmammor som kraschat men inte papporna? Jag tror att jag har något svar själv. Det tror jag många andra också har. Sedan vill jag tillägga att jag vet att småbarnspappor också har gått in i väggen men av de jag kommit i kontakt med har 100% varit kvinnor.
Av de jag kommit i kontakt med har också kvinnorna varit projektledare och tagit större hemma/barn-ansvar. Varför är det fortfarande så? Jag kan bli så fruktansvärt förbannad att vi fortfarande har det så i samhället. Är det biologi eller miljö? Jag jobbar jättemycket med mig själv att jag inte ska känna tacksamhetsskuld när Andreas kanske tar två nattningar i rad eller när en dag har gått och Andreas ”gjort mest” den dagen. Jag vet att jag har tagit större hemansvar genom alla år. Jag vill inte hamna i en kvinnofälla där vi slentrianmässigt hamnar i ett läge där jag gör mer än Andreas. Jag vill inte krascha.
Jag sa i en tidigare blogg att familjerådgivning borde komma med BVC-besök. Om jag återkopplar till det så kan jag lägga till frågan: Hur många sjukskrivningar skulle man kunna rädda innan någon kraschar delvis på grund av småbarns- hemmaliv?
