Igår när jag hämtade barnen på förskolan kom jag samtidigt som en annan mamma. Vi började prata om att barn i Loves ålder (1,5 år) upprepar de ord de kan. Loves älsklingsord är traktor och hej, hej då. När vi skulle säga hej då till de andra på förskolan sa Love hej då säkert 5 gånger. Då kom vi in på att barn gör så gott de kan och de gör det hela tiden. Varpå jag sa att vi föräldrar gör också så gott vi kan, varför tänker vi aldrig på det? Ibland när det blir mackor och yoghurt till middag kanske det är så gott vi kan just då. Det är inte alltid energin finns där och det måste få vara okej. Vi gör så gott vi kan.
