Julia Mjörnstedt Karlsten

Klockan är kvart i tio, det är torsdag och jag sitter på ett kafé i Majorna för några timmars jobb.
Snart ska jag byta av Emanuel som är hemma med Frank som skolas in på sin nya förskola först nästa vecka. Hur det ska gå vet jag inte. Förmodligen superbra för Frank, men den här mamman klarar inte riktigt av fler stora förändringar just nu. Ett barn som börjar förskola, flytt och ett barn som börjat skolan med helt nya kompisar, fröknar och skolplikt och allt vad det innebär. Bland annat innebär det att vi nu har blivit tvungna att börja ställa ett alarm och väcka barnen på morgonen. Innan har de och vi aldrig börjat innan nio.

Och samtidigt som tiden som går är det vackraste jag vet: tiden som jag fortfarande får vara en del av, tiden som är på min sida, som fortsätter ge och hålla mig frisk, samtidigt tappar jag ibland andan när jag så starkt känner att det var så nyss som vi gick ut från BB med Billie i babyskyddet och spenderade 45 minuter med att se till att det satt ordentligt fast i bilen. Så nyss som jag kände mig helt ny på att vara förälder, utan en aning. Eller ja, så känns det ju fortfarande. Jag har ingen aning. Alla andra verkar veta precis hur man gör när man lämnar barn på skolan, hur varma kläder de ska ha på sig, vilken frukt som ska vara nedpackad. Jag känner mig som en nybörjare på allt.

Ett väldigt förvirrat och osammanhängande inlägg, men lite så livet känns just nu.