Julia Mjörnstedt Karlsten

Det är nästan sex och ett halvt år sen. Jag satt på ett tåg på väg till Stockholm. Våren hade precis gått över till sommar och mitt kärleksbrustna hjärta hade precis läkt. Jag kände mig glad. Glad och fri. Kanske syntes min inre lycka även på utsidan och kanske smittade den av sig, för jag tyckte att hela världen log.

Kvinnorna på raden framför kollade på livesändningen av Estelles dop och jag tänkte på hur avlägset det livet, familjelivet, var. Det gjorde mig lite ledsen.

Några rader framför mig, vänd åt motsatt håll, satt en man och stirrade på mig med ett leende. Jag log snabbt tillbaka. Han fortsatte.
Efter några minuter blev det jobbigt, efter en halvtimma obehagligt. Jag skrev om händelsen på Twitter och rådfrågade vad jag borde göra. Någon sa att jag skarpt skulle säga till honom att sluta. Någon annan sa att jag skulle börja stirra tillbaka. En tredje att jag skulle byta plats.

Ett av svaren jag fick löd:

Jag hade aldrig träffat eller pratat med personen som skickade det innan. Hans korta presentation berättade att han var journalist, hans bild att han var blond och glad. Han hade svarat på någon annans tweet, gått in på dennes sida, sett att den personen skrivit något till mig och gått in på min sida – ja, ni fattar oddsen.

Vi fortsatte skriva. Ringdes i telefon. Två dagar senare hade han bokat om en resa så att vi kunde träffas i Sundsvall. Dagen efter första mötet åkte han på jobb utomlands i en månad. Jag trodde att jag skulle bli galen. Tre månader senare flyttade han till Göteborg, två månader senare var jag gravid och lite drygt ett år efter att vi träffats var vi gifta, hade köpt lägenhet i Göteborg och precis blivit föräldrar. Det är lätt att i vardagen glömma bort var man kommer ifrån, det man gått igenom och det man skapat tillsammans.

Men när jag tittar på de här bilderna vet jag att vi egentligen inte har något kvar att bevisa, vi har ju redan gett oss själva, varandra och världen det finaste som finns – Billie och Frank.