Vi hade gott om tid. Åkte in till stan vid 18, hittade ett ställa och fick in maten ganska snabbt. Åt och insåg att klockan bara var halv åtta och filmen skulle börja först 21.10. Strosade mot Bergakungen, köpte godis på vägen och satte oss i baren och tog ett glas vin. Pratade och när jag konstaterade att det bara var några minuter kvar sa han att det ändå alltid är minst 10 minuters reklam. Han tittade ner på sin telefon och fick plötsligt panik i blicken. Det var ju på Biopalatset filmen skulle visas.
Fulla vinglas lämnades, jackorna togs på samtidigt som vi sprang ut till en uber. 21.20 sprang vi in på Biopalatset men det var ju lugnt, ”alltid 10 minuters reklam”. Det var det inte. Och när filmen var som bäst igång fick alla på raden ställa sig upp för att släppa in oss. Folk svor, grymtade och förbannade att man kunde komma så sent. Jag förstod dom. Jag ville bara sjunka genom golvet. Sen hade någon satt sig på våra platser så vi fick ta två spridda som var över.
Men filmen. Herregud, filmen. Alla som sagt att jag måste se ”A star is born” kunde ju iallafall varnat. Jag grät, herregud vad jag grät. Det var som om någon öppnade min känslotapp och allt jag någonsin känt forsade ut. Saknad, sorg, svek, lycka – ja, allt på en gång.
Den var fantastisk, så se den gärna. Men ta med näsdukar, var beredd och gå kanske inte om du just nu inte orkar känna.
