När jag ikväll läste det här inlägget hos Johanna var det något som högg till hårt i min mage. Hon har ju, precis som jag, gått igenom cancerbesked, operation och cellgifter. Våra tumörer satt på olika platser, hennes diagnos kom för drygt ett år sen och min för nästan 12, men hennes ord hade kunnat vara mina.
Så många nätter jag legat vaken med svetten rinnandes, paniken i bröstet och rädslan som håller sitt järngrepp runt mig. Man blir aldrig frisk från cancer. Så många gånger jag tänkt de orden. Cancer kanske lämnar din kropp, men den lämnar aldrig ditt liv.
Inte speciellt upplyftande ord för någon som precis fått sitt besked eller som precis blivit färdigbehandlad, jag vet.
Men på något vis önskar jag att någon sagt det till mig tidigare. Sagt att cancer för alltid kommer ha förstört alla känslor av odödlighet. Att rädslan inte kommer ”gå över” eller försvinna. Att det faktiskt aldrig kommer bli som det var innan.
För det blir aldrig som det var innan.
Du kommer aldrig igen leva utan rädslan och dödsångesten i bakhuvudet. Cancern kommer göra sig påmind i din spegelbild, i dina relationer, i dina drömmar och i dina val. Du kommer ligga vaken och fundera på hur du ska förklara glappet på ett år i ditt cv på nästa arbetsintervju. Du kommer sitta på date där du undrar hur du ska berätta, hur personen mitt emot dig någonsin ska förstå, hur du kan lita på att personen du är ute med skulle orka bära ditt bagage med dig. Du kommer gråta åt din spegelbild – inte för att du är ytlig – men för att cancern märkt dig och gjort det omöjligt för dig att glömma. Du kommer få bära din sorg över det du förlorat, det som tagits från dig och det du kommer missa. Och du kommer få bära andras sorg. Du kommer få spela stark, både för andras skull men också för din egen. Du kommer oroa dig över de saker cancern fortfarande kan komma att ta. Om fertilitet, sexualitet och återfall.
Nej, det blir aldrig som det var innan. Och kanske är det den insikten som gör det lite lättare? Kanske är det kampen mot det omöjliga som sänker oss ännu mer? Kanske ska vi rikta om vårt hopp till något mer realistiskt? Och framförallt borde sjukvården och omvärlden visa mer förståelse och erbjuda mer hjälp.
Nej, det blir aldrig som det var innan. Men det betyder inte att det inte kommer att bli bra.
Tack för att du delar med dig Julia. Jag klamrar mig fast vid orden ”det blir aldrig som det var innan. Det betyder inte att det inte kommer att bli bra”. Jag har själv inte haft cancer. Men min mamma har. Och i dag lever jag med sorgen och saknaden efter henne. Jag tänker att de där orden du skrev även kan gälla i sorg. Jag väljer att tro det iallafall. Så tack för att du formulerade dem.
<3
Och jag och många andra finns här i ångesten och rädslan, i sorg och glädje. Du kanske aldrig blir helt fri från den där jävla cancern, den kanske aldrig släpper dig, men det gör inte vi heller. Vi släpper dig aldrig ❤️
<3