Hej hallå från vabb-träsket. Det går liksom aldrig över det här! Det känns som att Elsa är mer sjuk än frisk och att februari kallas vabbruari är ju ingen slump. Jag fick en kommentar som jag kände att jag vill lyfta upp. Jag skrev ett inlägg i helgen om att det var kämpigt att vara ensam med Elsa när hon är sjuk. Här är kommentaren:
”Men herregud livet med barn innebär väl trötthet, vakna nätter mm. Känns som lite märkligt att behöva avlastning för ett dygn själv! Välkommen till livet!”
Vet ni? Jag håller inte alls med! Visst, livet med barn kan innebära en hel del vakna nätter och trötthet. Men det gör inte det för alla. Vi är som jag har skrivit massor av gånger tidigare vana vid att Elsa sover och mår bra och när det inte är som vanligt är det både jobbigt och frustrerande – speciellt om man är ensam då. Jag vet att många kämpar med vakna nätter och trötthet, men jag måste få känna vad jag känner utan att bli ”välkomnad till livet”. Så det så! Nu ska jag fortsätta ta hand om min lilla sjukling – och fortsätta tycka att det är JOBBIGT! Hej på en stund!
Idag kom vi ut på en kort promenad för att få lite luft! Imorgon är det Ibbes tur att vabba igen. Skönt tycker den här TRÖTTA mamman!
Va?! Tillbaka till din inlägg om VAB. Du skrev ju några mysiga punkter så varför är det jobbigt?!
Du är lycklig lottad att du har någon och be om hjälp. Våga fråga om hjälp, seriöst! Ni som har familjen be om hjälp.
Jag själv har ingen be om hjälp seriöst, ingen! Om barnen är sjuka så är det jag och min man.
Jessica kämpa på se vad du kan göra så att Elsa blir frisk igen.
Självklart får man känna att det är jobbigt när ens barn är sjuka. Vore ju konstigt annars. Och när man har barn som sover väldigt bra blir man väl lite chockad när rutiner helt plötsligt ändras pga sjukdom e.dyl. Har själv två barn som sover 13 timmar i sträck om nätterna o en annan skulle vara helt förstörd efter EN jobbig natt bara för att man inte är van.
Men hallå, även om man älskar sina barn till månen och tillbaka, så upplevs faktiskt barn som jobbiga ibland (eh, livets underdrift) och man får känna att det är jobbigt när barnen är jobbiga. Missförstå mig rätt, men jag gillar när du och andra bloggare skriver om jobbiga dagar med barnen – så skönt att veta att man inte är ensam om livet! ☺ Kram och hoppas Elsa blir bra snart ☺
Bra där!!!! Jag gillar när du sätter ner foten. Och jag håller med!! Vår ettåring sover väldigt dåligt, det har hon alltid gjort, och nu har jag bestämt mig för att sluta nattamma med förhoppningen att få mer sömn då det är svårt att kombinera med jobb, jobbar heltid sen årsskiftet. Men trots att jag är van dåliga nätter håller jag med dig. Man måste få tycka att det är jobbigt, för det är det!
Tycker man får klaga och gnälla, tänker så här att man inte kan leva efter att det alltid finns någon som har det värre. Då tycker man bort sina egna känslor och tillslut så har man tappar sitt eget värde.
Alltså, hur en än gör finns det ju någon som har det värre än en själv, och jag är ju alltid mig själv närmast. Sover mina barn kasst och jag är trött blir jag ju knappast piggare av att tänka på att det finns andra som alltid har det så. Jag tror dessutom att det är avbrottet från det normala som också blir så jobbigt, även om det alltid kanske finns potential att bli värre. Trist kommentar och tänk att din upplevelse är adekvat. Och dessutom kommer det ju bli bättre snart förhoppningsvis! Heja dig!
Jag förstår dig. Man får ju liksom inte klaga eller gnälla när barnen är sjuka för det är nåt fult. Jag kan ju ärligt erkänna att jag höll på att bli galen i december-januari när bonusbarnen var sjuka heeela tiden. Det var vabb, vakna nätter, gnäll, gråt och medicinvägran konstant kändes det som. GIVETVIS är det mest synd om barnen men att som vuxen försöka att prestera 8 timmar på jobbet efter 3 timmar sömn eller försöka hålla ihop någon slags rutiner hemma när det ständigt är någon som är sjuk ÄR JOBBIGT! Om någon hade erbjudit sig att vara avlastning åt mig när mannen låg däckad i kräksjuka och jag hade hand om två barn själv hade jag gladeligen tackat ja. Varför är det så fult att erkänna att man behöver hjälp ibland?
Håller helt med. Onödigt med såna kommentarer. Livet med barn behöver faktiskt inte innebära ständiga vakna nätter. Om man inte är van vid det såklart att det är jobbigt. Och ja, man får faktiskt gnälla ibland, vore konstigt om man inte gjorde det.