Igår kväll när jag kom hem sa Ibbe att Signe hade varit i kattslagsmål med en exakt likadan katt på vår baksida. Tydligen hade det varit så illa att det flög hårtussar runt den bråkande bollen. Signe brukar inte slåss (vad vi vet) utan mest ha morr/stirr-fighter med katter som kommer in på hennes tomt. När jag kände igenom hennes lilla kropp började hon morra och pipa och hade uppenbart ont någonstans. Hon verkade inte allmänpåverkad så jag lät henne vara under natten och hon sov tätt intill mig som vanligt. Imorse skulle jag känna igenom henne igen och då fräste hon och morrade och jag fick inte peta på henne. Jag ringde till veterinären och fick en tid vid 11:30 idag.
Innan jag fick Elsa var Signe min lilla bebis. Ingenting fick hända henne och jag var väldigt överbeskyddande. Jag ville inte att hon skulle vara ute på nätterna till exempel, och jag fick panik när hon klättrade på taket. Direkt när Elsa föddes sjönk Signe i rang och blev en katt istället för min bebis och hon har fått göra som hon vill efter det. Både vara ute på nätterna och klättra på taket som hon älskar. Lite sorgligt men säkert helt naturligt. Signe är ju min favoritkatt alla kategorier och jag älskar henne hur mycket som helst men min bebis är hon inte riktigt längre på samma sätt. Håll tummarna för att hon är ok och bara behöver vila för att må bra igen.
Älskar att se Elsa och Signe ihop. De har ett speciellt band. <3
Fina Signe. Jag har också en ”kattbebis” nu, men tänker att han säkert också kommer att bli bara en katt om jag någon gång får barn. Jag tror att det är sunt men hoppas att han inte kommer att känna sig bortglömd.
Lilla Pigne ping pong!