Jessica Lagergrens

Igår var vi på en åtta timmar lång snöskotertur. Idag kan jag inte röra mig. Jag har använt muskler jag inte visste att jag hade. Att parera alla snögupp, gropar och lutningar var ansträngande men det mest magiska jag varit med om i livet. Det här stället kommer alltid ha en bit av mitt hjärta. När vi hade kört ett par timmar och mötte solen kunde jag inte hålla tillbaka tårarna. De ville inte sluta rinna. Att vara såhär mitt i det arktiska landskapet med kylan och en känsla av att vara ett med moder jord är obeskrivligt.

Vi körde snöskoter i över 13 mil. Vi åkte till Barentsburg, en rysk by. Där bjöds det på lunch och en guidad tur med världens gulligaste ryska tjej som hade flyttat dit för en vecka sen. Med oss på turen hade vi vår guide Ryan och två norska tjejer, Hedda och Ida som flyttade hit till Svalbard för några månader sen för jobb. Dagen vi delade tillsammans var något jag alltid kommer bära med mig. Heddas skoter välte men hon skadade sig inte. Angelica körde Caroline på sin skoter som också välte precis när vi var 300 meter hemifrån. Det såg värre ut än vad det var men jag hann bli riktigt rädd. De försvann helt plötsligt och jag såg hur skotern välte. När jag hade hoppat av min skoter och kommit fram stod båda upp och skrattade som tur var.

Här var på vägen hem från Barentsburg.

Det är svårt att fånga den här miljön på bild. Det är verkligen het breathtaking.

I Barentsburg!

Sikten blev helt plötsligt så dålig på grund av snöfall. En sträcka vi åkte såg man ingenting. Jag såg knappt skotern framför och det var bara att köra på och hoppas på det bästa.

Det här har en nyfiken isbjörn gjort.

Solen! De som bor i Longyearbyen har inte sett solen på väldigt länge. Den 8 mars kommer solen tydligen tillbaka dit och de längtar!

Älskade älskade moder jord.

Tror detta hette rendalen. Känns som taget ur Frost.

Lager på lager är verkligen det som gäller när man ska åka skoter i åtta timmar i -25 grader. Men jag frös inte en sekund!