Jag kom nyss in från en kortare springtur. Egentligen vet jag inte om man kan kalla det att jag springer ens. Jag tror att jag joggar – fast långsammare. Hur som helst kände jag mig trött i huvudet efter en lång dag vid ett skrivbord så det var precis vad min kropp behövde, vare sig om det var snabbt eller inte. Jag sprang inte långt heller, lite mer än en kilometer, men det var alldeles lagom ikväll. Det är en skön känsla när man har sprungit klart att man inte känner att man håller på att dö utan att man med lätthet hade kunnat springa längre. Jag har en del jobb att göra ikväll så det fick räcka med en kortare runda idag. Är det bara jag som tycker att det är obehagligt att vara ute i spåret ensam? Jag vill kunna springa med lurar utan att känna mig rädd, men det kan jag inte.
Jag fick en hel del färg igår. Äntligen har sommaren kommit. Den kunde liksom inte komma mer lägligt! Snart sticker vi ut med båten, det ska bli så härligt.
Nu är jag pigg i huvudet och slut i kroppen. Bästa känslan! Nu blir det jobb en timme innan jag ska hoppa ner i sängen.
Känner mig också rädd.. och innan var det mest på kvällen men nu när man läser om kvinnor som blir överfallna mitt på dagen i löpspåret osv är jag orolig jämt typ… så jobbigt att ibland känna sig begränsad i sitt eget liv pga av rädsla att bli överfallen? :/
Precis likadan, vågar inte heller springa med lurar, inte i båda öronen iaf! Sjukt att man ska behöva känna sig rädd. Nu har det även tillkommit en ny rädsla; att promenera i stan/trottoarer med barnvagn, är övertygad om att det ska komma en lastbil och köra på vagnen och dottern efter det som hände på Drottninggatan… hopplösa katastroftankar i det här huvudet! Sov så gott fina du, kram
UNDERBART att röra lite på sig å vare sig det är 1 km eller 10 km så tog du dig ut fick energi å du varvade ALLA som blev kvar i soffan 😉
Det här har inget med inlägget att göra, men jag undrar bara hur det går med din ljudkänslighet. Jag är precis som dig, det gör ONT i min kropp när min sambo gör vad som helst. (kan inte heller sitta bredvid min tvååring när han äter, jag kämpar med att lära honom tugga med stängd mun)Ibland har jag ju sagt det (senast igår) att måste han andas så högt och han blir arg/ledsen (inte så konstigt kanske)
Iaf jag har under våren gått hos kurator (flr depression) och då nämnt att jag vill ha hjälp för ljuskänsligheten och hon bara säger att jag ska utsätta mig för ljud. Men jag har sagt att det går inte, der händer att jag bara måste gå från bordet. Har för övrigt svårt att äta själv utan typ radion på för jag tycker det låter så äckligt. Alltså vad gör man?! Det här är så skrattretande, jag kan liksom inte äta själv utan att bli äcklad ibland. Men VAR söker man hjälp. Måste man gå privat? Eller hur har du tänkt att göra, har du provat söka hjälp någon gång?