Ibbe har varit pappaledig i snart två veckor och det verkar gå hur bra som helst. De har skapat egna små rutiner och får dagarna att gå med massa olika lekar där hemma. Ibbe är världens mest påhittiga person och han är expert på att googla saker som leker och lär samtidigt. Redan när hon var spädis hittade han på olika aktiviter som skulle stimulera Elsas utveckling.
Idag ska Ibbe och Elsa på återbesök hos sjukgymnasten på BVC: Jag har helt glömt att visa er övningarna som vi fick. Jag ska göra det, det var bara svårt att få till det med bilder ensam. Jag får helt enkelt plåta Ibbe och Elsa när de gör övningarna. Det är hur som helst superlätta övningar. Numera vill Elsa stå upp när man ställer henne upp men hon drar sig fortfarande inte upp mot saker. Hon kryper inte heller men hon är ju expert på att rulla och hon kan ta sig från ett rum till ett annat på nolltid. Det hon däremot har börjat göra är att luta sig framåt väldigt mycket när hon sitter upp, som att hon skulle kunna krypa iväg. Det ska bli intressant att höra vad sjukgymnasten säger. Jag vet ju att det är olika för alla när man kryper/går, men lite oro känner jag över att hon inte gör det än. Inte orolig som i ”hon kommer aldrig gå”, utan mer ”hoppas hon går innan hon börjar förskolan så att hon slipper sitta ensam kvar på golvet…
Jag längtar till juni, då ska jag försöka jobba så korta dagar som möjligt från mitt eget kontor. Även om det är roligt att jobba inne i stan igen så är det väldigt mycket tid som går åt till att resa fram och tillbaka. Det rör sig om nästan tre timmar fram och tillbaka och de är tid som jag hellre hade tillbringat med Elsa. Jag får updates från Ibbe på dagarna och då saknar jag Elsa extra mycket. Vi har ju suttit ihop i 11 månader så det känns väldigt tomt utan henne vid min sida hela tiden. Hur går det för er andra som har börjat jobba igen? Har ni några tips på vad man kan göra när längtan blir så stor att man nästan bara vill kasta sig på första bästa buss hem? Om jag fick bestämma skulle alla föräldrar få vara hemma med barnen tills de fyllde 10, minst, haha.
Saknaden efter mitt barn
Kommentarer
Lämna ett svar
Läs mer om hur vi behandlar personuppgifter i vår integritetspolicy.
Min son, som nu är 25 månader, var rätt ”sen” med att både krypa och gå. Han satt ganska tidigt, men väntade till han var 10 månader med att krypa och tills han var 18 månader med att gå. Han gick då bra om man höll honom i händerna och hann börja förskolan utan att kunna gå. Han kröp runt på gården och pedagogerna hjälpte honom runt så mycket de kunde genom att hålla i händerna, inom 3 veckor så släppte det.
Jag kände mig dock aldrig orolig, förstår att det måste vara jobbigt, men ville bara skriva att det finns fler 🙂 och även att börja förskola utan att kunna gå är inga problem, det går tokfort när de ser alla andra och vill hänga på! Tids nog så släpper det, och då går det undan. Vet att det är en klyscha och att det är lättare sagt än gjort, men passa på att njuta av lugnet!
Hej!
Jag har också börjat jobba lite igen efter 10 månader hemma med min tjej ( nu är hon 13 månader). Är så roligt när man får små MMS om hur de har det där hemma men håller med dig att det är då man saknar bebben lite extra mycket. Jag tycker att jag värderar mer att vara hemma och njuta när jag väl är det än innan då man var det heeeela tiden. Hade också önskat att man fick vara hemma tills de blev i skolålder i alla fall 🙂
Hej!
Och vissa barn kryper inte alls. Jag har hört om barn som hoppar fram på rumpan, drar sig fram med armarna eller bara ålar tills det att de börjar gå. Så var inte stressad över krypandet. Min son började gå vid 13-14 månader. Jag vet att det är svårt, men no worries 🙂
Kram
om det är till någon tröst så brukar både gång och språk att förbättras/utvecklas enormt i och med förskolestart. På förskolan finns det inte alltid någon som kan hjälpa eller förstår. Därav ”tvingas” de lära sig ännu snabbare.
Kan inte du göra en liknade lista som Angelica om saker du stör dig på hos ibbe? 🙂