Nu finns det ett nytt avsnitt ute av Tvillingpodden och den här veckan gästar Karolina Dyvik Krstic. Hon har två barn med åtta års mellanrum och inför den första förlossningen var hon väldigt rädd för att föda. Hennes rädslor besannades när hon gick igenom en traumatisk förlossning där hon drabbades av total panik. Efter sju år och mycket bearbetning vågade hon bli gravid igen och hennes andra förlossning var raka motsatsen till den första. Är det någon av er som har haft förlossningsskräck och sedan varit med om en traumatisk förlossning? Eller inte varit rädda men gått igenom en jobbig förlossning som har lett till att ni inte har skaffat fler barn? Kommentera gärna.
Ni hittar det avsnittet och alla avsnitt på tvillingpodden.se och i appen podcaster. Hoppas att ni vill lyssna!
Å ska absolut lyssna sen! Jag var inte rädd innan men efter min förlossning känner jag mig väldigt osäker på att gå igenom det igen även om vi fortfarande planerar en tvåa så småningom.
Min förlossning anses kanske inte så hemsk om man läser journalen, men för mig var åtminstone de sista timmarna helt fruktansvärda! 29 timmar med täta värkar, Eda som inte funkade speciellt bra och det hela avslutades med sugklocka.. Var inte rädd innan men nu efteråt har jag blivit det. Speciellt eftersom jag varit dum och läst om dåliga förlossningar, plus att jag hamnade i en mammagrupp med 2 mammor som förlorat sina tidigare barn vid förlossningen. Om det blir en tvåa nån gång i framtiden kommer jag försöka få planerat snitt!
Jag har ett trauma med mig från min andra förlossning. Jag fick en kraftig blodförlust och hamnade på operation och tillsist på intensiven. En del av moderkakan ville inte komma ut och då blödde jag kraftigt, sedan blev det blodförlust på operation igen.
Jag har till stor del bearbetat händelsen nu med hjälp av professionella. I början så grät jag så fort jag pratade om det. Kommer troligen inte skaffa fler barn då det finns risk att samma sak händer igen enligt läkaren jag hade. Kul att ni träffar även de där det inte gått så bra. Ska lyssna på det!
Jag hade en tuff graviditet där jag var sjukskriven nästan hela tiden, från början på deltid men sista tre-fyra månaderna var det på heltid. Jag kände från dag ett att det här inte kommer gå, förlossningen alltså… Påtalade min oro för bm men hon tog mig inte på allvar förrän det närmade sig bf så jag fick inte chans att prata med någon om min oro. Till sist gick jag 8 dagar över, då hade min bebis ännu inte fixerat sig, och det började med att vattnet gick, missfärgat sådant. Efter att inte ha öppnat mig mer än 2cm ett dygn efter vattenavgång blev det sedan snitt. Om det ska bli ett syskon här hemma så SKA det vara planerat snitt.. Vi träffade en läkare efteråt för att diskutera förlossningen eftersom jag tyckte det var jobbigt och då fick jag röntga bäckenet och jag är tydligen lite för liten för vaginal förlossning, men de tycker jag ska testa, det tycker inte jag! Om jag funderar på ett till barn, vilket jag på ett sätt gärna vill ha, så får jag samtidigt en otrolig panik, dels för att må dåligt under graviditeten nu när jag har en dotter att vara mamma till redan, men även för förlossningen.
Många av mina vänner förstår inte alls detta. ”till slut vill man bara att bebisen ska ut” får man höra, men nej, så är det inte alltid. Min upplevelse var att vårdpersonalen liksom utgår från att man är rädd för att man inte vet bättre, det gör mig arg och besviken!
(Sorry för lång utläggning 🙂 ) Tack för grym podd och blogg!
Min första förlossning var som Karolina beskriver, felfri enligt journalen men fruktansvärd i mina ögon. Jag skulle absolut inte ha fler barn! Nu 1,5 år senare blev jag gravid igen, och har sen dag 1 haft ångest inför kommande förlossning. Jag väntar på att få komma till en auroramottagningen och bearbeta detta. Jag försöker hålla hoppet uppe om att få all hjälp jag behöver. Tack för att ni pratar öppet om detta ?
Heja er, mer sånna här avsnitt ?❤️ Jag var inte rädd men nervös och spänd inför förlossningen. Läste allt jag kom över men jag gjorde ett misstag och det var att inte läsa på om förlossningsskador.
Jag önskar så mycket att jag hade haft större kunskap om det som drabbade mig, då kanske jag stått på mig och fått vård fortare och kanske hade situationen varit en annan idag. Trots allt helvete jag tvingats genomgå efter förlossningen (24 operationer och snart fem år senare fortfarande lika trasig) längtar vi efter ett syskon och förhoppningsvis kan det bli verklighet om inte allt för länge. Jag har dock inte längre valet att föda vaginalt utan det blir snitt och eftersom jag stomiopererats till följd av min förlossningsskada så är jag lite skraj för ett snitt då det är större risk att träffa tarmarna pga stomin..
Tack för att ni så ofta pratar om förlossningar och tack för att ni vågar både skratta och gråta ❤️ Kram kram från tjejen med ett väldigt trasigt underliv
Ja. Jag gosa psykolog och sen flera samtal hos specialist barnmorska och läkare. Blev ”diagnostiserad” med svår förlossningsskräck. Kom smygandes i v 18 då jag började låsa in mig och inte vilja träffa folk pga att skulle prata förlossning, och gärna berätta om sin egna.. sen började panikattackerna.. fick beviljat snitt 2 veckor innan Ester föddes.. så jag fick 2 bra veckor att njuta. Mitt snitt är det bästa som hänt..
Ååh perfekt för min förmiddags promenad