I helgen satte både jag och Ibbe fart med att rensa och packa. Mamma var förbi och hjälpte mig att rensa igenom garderoben. Det var inte så längesen jag gjorde det så det blev bara en liten påse till bortskänkes och några få plagg som jag ska sälja. Så tacksam för alla som ställer upp och hjälper till även om man kanske borde tycka att man ska klara sig själv som vuxen.
När jag stängde den första flyttkartongen och skrev ”Jessicas hus” på brast det för mig. Allt blev helt plötsligt väldigt verkligt och plågsamt smärtsamt. Att packa ner saker från ett gemensamt liv på 9 år kommer ta tid, mest för att det är just känslomässigt. Alla spåren av minnen man har skapat tillsammans. Att bestämma vilken sak som ska till vilket hus och vad som ska slängas gör också ont i mig. Jag vet att det kommer att bli bättre men just i detta nu är det så fruktansvärt plågsamt alltihop.
Så glad för min familj som alltid finns där för mig. Och för oss. Ibbe har en sån fin relation till min familj och så hoppas jag att det kommer fortsätta vara.
