Jag blir trött på mig själv och min egen oro men ibland äter den verkligen upp mig inifrån. När lillasyster inte rör sig kan jag få panikkänslor som jag försöker vifta bort och inte ta på för stort allvar. Ju mer jag tänker ”hon rör sig inte” desto mindre upplever jag att hon rör sig. Idag springer jag runt hemma och tvättar, packar och städar inför avresan till Torekov och då är det inte så konstigt att hon är lite lugnare i magen. Nu har jag legat i sängen på vänster sida en stund och efter bara någon minut buffade hon hej vilt där inne i magen. Den lättnaden när hon gör sig påmind är obeskrivlig.
Jag vet att man ska ta minskade fosterrörelser på allvar så det är såklart bra att jag är uppmärksam men när oron blir såhär påtaglig mår jag inge bra. Jag skulle helst av allt vilja ha en liten glasruta i magen och kunna se henne hela tiden. Älskade lillasyster utan ett namn. Vi längtar efter dig så mycket nu!
foto: Elin Grafström Persson
Alltså, jag känner exakt precis samma som du gör. Visst var jag orolig första graviditeten men det går inte att jämföra med hur jag känner nu. Får nästan panikkänslor när han inte rört sig, häller i mig ett stort glas kallt vatten och lägger mig på vänster sida och då börjar det om att röra sig hej vilt. Då blir jag lugn en stund men jag tror att de där panikkänslorna kommer typ 3 gånger per dag. Det är sjukt jobbigt och svårt att hantera ❤️ men du, nu har vi snart våra skatter här! Trodde jag skulle vara tvungen åka in i förrgår, har ett sjukt tryck neråt så nu är jag beordrad sängläge så mycket som möjligt. Eftersom jag saknar en del muskulatur i bäckenbotten är de rädda att vattnet ska gå redan snart.. Så nu gör jag nästan inget annat än ligger ner, borde skaffa ringklocka så jag kan plinga resten av familjen för service, haha ? Kram
Förstår dig till 100%
Kände exakt samma under båda mina graviditeter.
Kraam
Usch, jag förstår dig.
Jag är mitt uppe i vecka 26 med första barnet och känner precis samma sak, samtidigt som jag blir orimligt orolig om h*n rör sig mindre någon dag försöker jag att inte jaga upp mig för jag vet ju att det kan vara så här. På bvc sades det på förhand att det inte är någon fara, ännu är det så tidigt i graviditeten att bebisen har gott om svängrum, och t.ex. kan svänga sig så att h*n sparkar inåt mot ryggen, vilket gör att jag inte känner av det på samma sätt, plus att jag har moderkakan i framvägg vilket också dämpar rörelserna lite.
Nu har jag förvisso känt min bebis lite alla dagar sedan jag började känna rörelser, men de lugnare dagarna är onekligen riktigt jobbiga. Försöker som sagt lugna mig med bvcs utsaga och att jag känt någonting alla dagar, samt att bebisar likt oss har lugnare och aktivare dagar, men det är svårt tycker jag att veta när man borde reagera och åka in fär koll. Samtidigt som man inte vill vara helt hysterisk för att det gått några timmar sedan senaste rörelse skulle jag aldrig förlåta mig själv om jag åkte in för sent för att jag väntat ut det.
Nej, fy. När jag inte kände rörelser längtade jag till att göra det för att få dagliga bekräftelser på att Loppan hänger med, nu kan jag tycka att det var ganska skönt då man inte kände någonting o fick lugna sig med att allting nog såg bra ut på ultraljudet några veckor tidigare haha….