Jag såg att Claudia har skrivit i sin blogg om trots och hur man hanterar det som förälder. Hos oss började Elsas trots ganska nyligen. Hon har haft några få utbrott där hon skriker och är arg tills hon inte orkar mer. När hon får sina utbrott finns det inte så mycket mer att göra än att finnas där för henne och vänta ut utbrottet. Det hjälper inte att försöka prata henne till sans.
För några veckor sedan skulle vi iväg och innan dess skulle jag och Elsa duscha tillsammans. Ett favoritord hos Elsa just nu är nej. Jag försöker att inte ställa frågor utan mer säga ”nu ska vi duscha Elsa”. Hon säger allt som oftast ändå nej. När vi skulle hoppa in i duschen vrålade hon att hon inte ville duscha, men eftersom att hon behövde duscha innan vi skulle iväg gav jag mig inte. Hon skrek, sparkade och var helt vansinnig. Efter många djupandningar och avledningsförsök fick jag dåndimpen. Jag började också skrika. Jag skrek. Elsa skrek. Ibbe kom upp och fick ta ut Elsa ur duschen för där stod jag med schampo i ansiktet och var på gränsen till att börja gråta.
Efter bådas utbrott fick jag otroligt dåligt samvete. Jag tycker inte om att vara arg på Elsa. Och det kändes fel i hela mig att jag hade skrikit tillbaka. Efteråt gick jag ner till henne, kramade henne och sa förlåt för att jag hade skrikit. Hon sa också förlåt. Hur är det med utbrott hemma hos er? Får ni också dåndimpen ibland?
Skulle på bröllop utomlands men blev gravid så ska föda barn istället ?
Att bli arg ibland är mänskligt och jag tror barn behöver få se alla känslor, att alla känslor är ok. Men jag tycker vi ska lyssna på vårt dåliga samvete som är en guidning i om vårt föräldraskap är på rätt köl. Det dåliga samvetet är nödvändigt för att vår ilska ska ta överhand. Jag är också övertygad om att vi föräldrar måste bita ihop majoriteten av gångerna barnen testar gränser och får utbrott. För barnet är utbrottet mkt skrämmande. Det är då vår uppgift som förälder att vara den vuxna. Lågaffektivt bemötande, att bekräfta barnets känslor och prata med barnet om utbrottet efteråt är bra verktyg att ta till. Samt välja sina strider. kanske går det att bada istället för att duscha? Finns små ihopfällbara badkar om ni ej har badkar.
Självklart får jag dåndimpen ibland!!!! Det är bara mänskligt..
Senast igår när jag skulle hämta mina barn från skola och förskola och något inte gick min sons väg och har vägrade gå. Samtidigt var min dotter nödig och behövde komma hem och gå på toa. Det tog fyrtiofem minuter att ta sig till bilen och på vägen hann jag säga tydligt ”FY FAN!!!” till min son två gånger. Inte stolt nu såklart, men då kändes det som det mest självklara!
Jag tycker det är viktigt att även tänka att mammor och pappor också är människor. Även fast det är svårt för små barn att förstå att mamma blir trött när man skriker – så tycker jag man måste förklara det. ”Förlåt för att mamma skrek, men jag blir ledsen och trött när du bara skriker. Förstår du det?” Och så diskuterar man kring hur barnens olika beteenden får mamma och pappa att känna ☺️
Tack tack tack för det här inlägget! Har en son som nyss fyllt 3 år, en bebis och typ noll timmar på sömnkontot. Försöker såklart att vara en bra och pedagogisk mamma men när trotsen är som värst tar tålamodet slut ibland. Fick nyss ett utbrott och har sagt förlåt till barnet men har såå dåligt samvete. Då är det skönt att veta att man inte är ensam utan att det händer andra också <3
Oh, med en treåring och en snart tvååring är det tålamodsprövande mest varje dag. Ännu värre blir det när minsta ska göra ALLT bus som stora hittar på. Jag försöker gå iväg och andas när det är som värst, men visst brister det ibland. Men är också noga med att säga förlåt och att prata o förklara efteråt varför jag gjorde som jag gjorde.
Barn är dock smarta och snappar upp massor. Igår jobbade jag dygn och minsta gjorde allt för att inte sova och pappan i huset hade slut på tålamod och sa någonting till minsta barnet när storasyster sa ”Wilma, pappa är inte arg, pappa är trött bara”. ??
Japp ?♀️flickebarnet är 2.5 och har en vilja som inte är av denna värld ? vi har minst 3 sitrider varje dag och ett riktigt psykbryt om dagen känns det som så det är sååå skönt att höra (läsa) att vi inte är ensamma ? många kramar ❤
Höggravid med en trotsig liten 2,5 åring som ibland när det varit som värst bits eller slåss och då har det hänt att jag ”tappat” det och skrikit. Usch så hemsk man känner sig efteråt men ibland finns inte orken där och man klarar inte att kontrollera sig 🙁
Jadå. 2.5åringen blir helt galen för minsta lilla. Vi försöker också lämna frågorna och bara tala om vad som händer. Vi har verkligen lyckats hålla lugnet hittills men nu har hen börjat slåss eller bitas och då kokar det inombords eftersom det inte på något plan är ett okej sätt att hantera känslor på. Jag tror också som du att man måste välja sina strider. Ett nej behöver inte alltid vara ett nej när det gäller barn. Man vill inte att de ska känna sig nedtryckta och inte våga ta plats sen när de blir större. Du verkar vara en jättego mamma till Elsa! Fortsätt vara den du är!
Vill tillägga att jag tycker du gjorde helt rätt och jag får också jättedåligt samvete efter men det är ju sunt och ger eftertanke om att hantera det bättre nästa gång, så att man inte går runt och beter sig så hela tiden.
Sådär reagerar jag också tillslut ibland. Och har bara nått 1 år och 9 mån… Men min omgivning säger att det är bra att barnen får se att mamman eller pappan blir arg också ibland.
Jaaa usch den där känslan när det kryper och pirrar av frustration över att man inte når fram. Speciellt när det är helt ologiskt som att min son får utbrott och slänger sig på backen om jag torkar bordet….? Man ba ok rimligt. Eller att han plockar ur diskmaskinen som jag håller på att plocka ur. Eller bara börjar gnälla och skrika mitt i middagen så jag bara vill skrika MEN HÅÅÅLLLL KÄÄÄFFFTTTTEEEN LÅT MIG ÄÄÄTAAAA I ROOO!! Hehe men såklart inte gör utan mer stampar med foten i protest och blir uppgiven. Att vara förälder är en kamp ❤️
Hahah igenkänning!
Vår 3åring har alltid varit ”en bestämd liten dam” som alla kallar henne. Får oftast minst 3 stora utbrott om dagen med skrik, slänger saker över sitt rum och går inte att prata till ro. Vägrar ofta sätta på sig vanliga kläder samt ytterkläder när vi ska till föris och har tappat det några ggr. Värst var det i somras när lillesyskonet kom och pappan började jobba och hon gjorde allt hon inte skulle, typ skrek, nöp och slog bebis och väckte bebisen såfort den somnat. Nu har hon lugnat ner sig ang bebisen men får utbrott varje dag och panikiga och okontrollerade kanske en gång varannan månad. Säger alltid förlåt när jag har börjat skrika men försöker oftast möta henne lågeffektivt och bekräfta känslorna och tänka mig in i hennes lilla värld som ju är så svår att förstå hur allt fungerar…<3
Ganska ofta faktiskt… När jag har PMS är jag ofta VÄLDIGT nära ett sammanbrott när Zack inte gör som jag har tänkt ? Men jag försöker tänka mig för när jag känner att ”dåndimpen” är på väg, djupandas och försöker lugna ner mig..
Att vara förälder alltså, världens svåraste grej!
Öh jaa, rätt ofta faktiskt. Mina barn är 6, 4 och 1 år gamla och de äldre barnen driver ofta mig till vansinne ? speciellt när de börjar bråka och skrika före 06 på morgonen. Ibland har jag lust att packa en väska och åka iväg helt ensam en vecka ?Tycker det är svårare att låta bli att bli arg på dem när de är så pass stora att de förstår. Men får såklart ändå dåligt samvete efteråt, och säger alltid förlåt. Så kan tyvärr inte trösta med att det blir bättre när de blir äldre, det blir bara någon annan fas ?
Det är inte ovant att man som förälder tycker det är svårt och jobbigt att sätta gränser. Man kan känna skuld över att behöva vara hård mot sitt barn. Men du behöver sätta gränser för sitt barn, du kan få ett gränslöst barn och ett barn som är väldigt svårt att hantera längre fram. Många föräldrar som jag träffar som har barn som är svåra att hantera och där det är svårt för dem att gränssätta, säger att de var för snälla mot barnen när de var små. De önskade att de satt mer ränser och inte var för snäll!!.
Bra inlägg, Emma. Vill dock förtydliga. Att sätta en gräns handlar inte om att vara eller inte vara snäll. Det är väldigt sorgligt att som förälder inte vara där för sitt barn och visa var gränserna går. Då gör man inte sitt jobb som förälder. Tycker man att detta är svårt när barnet är litet är det inget emot vad det blir när det blir större. Allt man hjälper barnet med som liten har de nytta av när de blir större. Sök hjälp på föräldragrupper som finns i BVC, förskolor och skolors regi. Lycka till Jessica!
Ja, men tänker att det är skillnad på att sätta gränser och att skrika åt sitt barn. När jag sätter gränser för henne får jag sällan eller aldrig dåligt samvete. 🙂 Det dåliga samvetet kommer när jag inte kan hantera situationen som en vuxen person. Kram J
Ja, det tänker jag med, tack för ditt svar. Finns utmärkta kurser att gå så att man som förälder kan lära sig att hantera sin frustration. Det är det svåraste jobbet i världen att vara förälder. Och det bästa ?.
Kram
Jodå händer här också! Får såklart väldigt dåligt samvete men ber alltid om ursäkt och förklarar lite om vad som hände. Tex att hon inte lyssnar/gör som vi säger. Oerhört frustrerande!
Min 2,5-åring har haft minst ett rejält utbrott om dagen sedan han var runt året. Mycket hänger säkert ihop med att han alltid har och fortfarande sover riktigt riktigt dåligt och är väldigt känslig som person. Vi har hängt mycket hos en barnpsykolog och nyligen bekantat oss med lågaffektivt bemötande. Det hoppas jag ska ha effekt för himmel vad jobbigt det är när han drar igång och lyckas dra mig med i känslostormen. Läser just nu Barn som bråkar – Att hantera känslostarka barn i vardagen. Har bara kommit en bit men rekommenderar den varmt!
Är svårt att alltid behålla lugnet, vår 2,5 åring får utbrott nästan varje dag. Vill inte borta tänderna, vill inte ha jacka, vill inte ta på pyjamas mm
Resten av tiden helt underbar haha 🙂
Ehhh – JA! Blir galen ibland. Efteråt pratar vi och säger förlåt. Förklarar varför jag blev arg. Vi pratar efter vanliga utbrott också, alla de då jag inte blir arg. Försöker förklara och resonera. Barnuppfostran är svårt!
Ja, att prata om det efteråt känns bra. Och förklara varför man blir arg. Ja, det är svårt! Kram J
O jisses det där känner Jag väl igen! Slutat fråga mkt utan bara säger vad vi ska göra eller så, sen får hon oxå utbrott o då få hon sitta o skrika bäst hon vill på sitt rum tills hon lugnat sig. Efteråt säger hon förlåt o så gå vi vidare.. men visst ha både jag o min man fått dåndinpen här… men man tröstas av att veta att det går över oh man är oftast inte ensam. Kämpa på! 🙂 <3
Tack fina Ida! <3 Jag får liksom panik när skriket inte slutar. Ska försöka bli bättre på att låta henne skrika av sig och inte försöka få slut på utbrottet till varje pris. Kram J
Haha hear you! Jag får ofta dåligt samvete när jag blir arg. Jag försöker att inte skrika, men ibland går det bara inte. Det har hänt att vi båda (jag och sonen) börjat skratta mitt i ett bråk. Det är förlösande på ett sätt. Kram och kämpa på!
Ja, ska försöka tänka på skrattet.. hehe. Skönt att jag inte är ensam om dåndimpen! Kram J
Ja, ett par gånger har jag fått det ? en gång tom slängt in henne på sitt rum. Fyyy så dåligt samvete. Men ibland brister det när en bara hör ”vill inte” och ”nej” och allt är dåligt. Men nu är hon snart 4 och det har lugnat sig!
Skönt att det har lugnat sig! <3 Man gör så gott man kan! Kram J