Jessica Lagergrens

Älskade lilla Mini finns inte mer. I fredags fick jag ett samtal från Johanna, mamman i familjen där Mini kommer från, och har bott sen i juli i väntan på att mitt hus byggs klart. Mini är död sa hon gråtandes i andra sidan luren. Hon har förmodligen blivit påkörd. Hon hade ont i ett ben och Johanna tog henne till veterinären som sa att det förmodligen var en sträckning. Dagen efter blev Mini sämre och somnade sen in i bilen på väg till djursjukhuset. Så oerhört sorgligt. Hon blev inte ens 2 år. Elsa har pratat om sin lilla katt Mini och undrat när hon kommer hem igen nästan varje dag senaste tiden. Att ge Elsa beskedet att Mini inte längre lever är bland det värsta jag har varit med om.

Jag har inte riktigt tagit in än att Mini inte kommer komma tillbaka. Hon kommer inte bo med oss i mammahuset. Hon kommer inte att återförenas med sin Signe. Med sin Elsa. Sin Bonnie. Så sorgligt att jag går sönder inuti. Jag älskar inte döden. Den är så definitiv. Men som Jempa från Kalcit så fint skrev till Angelica efter att Mini gått bort. Det är bara kroppen som lämnat oss, själen finns alltid kvar.

Jag håller på och sparar ner alla bilder på Mini i ett album på telefonen. Jag tänker att jag ska göra en fotobok till Elsa och Bonnie med bilder på Mini.

Älskade lilla kattunge. Hon gav vår familj så otroligt mycket kärlek på kort tid.

Båda barnen älskade den där lilla hårbollen. Hon lämnar ett stort tomrum efter sig.

Mini ville alltid vara nära nära.

Efter någon vecka tillsammans blev Mini och Signe bästa vänner.

Som jag saknar henne. Jag önskar så att hon kunde komma tillbaka.

En annan kompis till Mini var Monkey. Djur är verkligen livet.