Viktor Frisk har skrivit en text och lagt ut den på Facebook för några dagar sen. En text som träffade mig rakt i hjärtat. Såhär skrev han:
”Vi ser allt i prestationer. Vi försöker bli som de människor som har mer än oss och någonstans där fastnade vi i en värld som inte ens existerar. Där yta och just prestationer är något vi hyllar till skyarna, men som får oss att se ner på oss själva och ständigt vilja uppnå nya mål för att passa in i en perfekt värld. Där allt handlar om makt, pengar, följare, perfekta bilder, vem som är mest vältränad och jobbar hårdast. Vem försöker vi lura? Livscoacher predikar om HUR man når sina mål, och HUR man skapar motivation. Är det verkligen rimligt att försöka trigga igång motivation hos sig själv för att uppnå något som världen hyllar men som utplånar själen? Vi som ska vara förebilder för andra springer bokstavligen runt och målar upp en värld som vi själva inte ens kan leva upp till! Vi lever i den lika lite som ni. Ibland känns det som att de senaste 10 åren har gått ut på att byta ut verkligheten till en ny perfekt verklighet. I detta försök har vi helt förlorat vettet och uppfattningen om vad som är på riktigt och vad som är fiktion. Vi tappade bort oss själva och vaknade upp till en fruktansvärd sanning som drog mattan under mina fötter. Så känner Iallafall jag. Helt ärligt. När slutade vi vara ärliga mot oss själva? Jag tror vi alla känner likadant. Vi är människor, inga maskiner”
Så fint och sant skrivet av Viktor. Orden träffar mig rakt i hjärtat och gör mig ledsen, men jag känner mig också skyldig när jag läser den. Jag bidrar också till en prestationshets. Inte minst med mitt halvmaraton. När blir man 100%? Och när ska vi nöja oss med att inte vara det?
Snabbare
Rikare
Smalare
Snyggare
Större
Starkare
Bättre
Lyckligare
Vi är 100%, och behöver inte nöja oss, och vi behöver lära oss att vara närvarande i nuet för det är allt vi har. När vi bara kan vara i nuet, först då kommer lyckan. Så länge vi strävar kommer vi aldrig nå den lyckan. Bara vara.
Fast jag tycker verkligen att du bidrar till en sund, realistisk blid av hur livet är. Du har varit ärlig och öppen med att er relation varit upp och ner (som det är för alla ibland). Du vågar visa att det är tufft, jobbigt, svårt och uppoffrande att gå ner i vikt och äta sunt. Finns sååå många bloggare (Angelica är tyvärr en av dom) som lägger upp bilder på glass, efterrätter och massa god mat och som ser ut som slanka fotomodeller och bara blir smalare och smalare. Det är att bidra till hetsen! Det är bättre att vara ärlig då och skriva att man äter nyttigt och tränar mkt för det är så man måste göra för att hålla sig smal (vet att det finns vissa som är naturligt smala men majoriteten är det inte). Så jag tycker du ska vara stolt över att du vågar visa hur tufft det är med livet ibland. Puss!
Håller med!
Fast Angelica har väl verkligen visat verkligheten och ärligt berättar om skilsmässan och hur hon mår
Ja, i det har hon gjort det. Men just i det som Jessica är ärlig med (vikt och relation) är hon inte det. Hon skrev aldrig om sina och Stefans problem innan dom skiljdes. Hon framställde dom som ett härligt par som gav varann egentid och utrymme för egna intressen när det egentligen var så att de inte hade så mycket gemensamt och var dåliga på att umgås (Det säger hon i podden ”kropp och själ). Visst, fattar att det inte är enkelt att skriva om sin relations brister men det bidrar ändå till ”hetsen” som Jessicas inlägg handlar om. Det ÄR svårt att få ihop sin relation med småbarn, jobb, vänner och allt annat samtidigt.
Mitt medhåll syftade bara på hur Malin beskrev Jessica, tänkte inte ens på att Angelica ens nämndes.
Sen tycker jag att det finns saker i båda tvillingarnas sociala medier som rimmar betydligt sämre på det här temat. Samarbetet med Akademikliniken i synnerhet.
Så kan man se på det. Ett annat sätt att se det på är att man vill vara den bästa versionen av sig själv, inte en version av någon annan, och det är upp till var och en. Med andra ord, sluta inte vara den bästa versionen av dig själv för att det sticker i någon annans ögon! ?
Fast att vara den bästa versionen av sig själv betyder inte att man inte har dåliga sidor/dåliga dagar. Livet är ju blandat med dåliga och bra saker och om man ska låtsas som om de dåliga sakerna inte finns så blir det ganska snabbt en press på att ”alltid vara lycklig”, och tyvärr kan man inte vara det jämt.