23.30
Efter badet som var superskönt (även om jag hade en hel del värkar) fick jag klä på mig sjukhusskjorta och de berömda nättrosorna, som jag för övrigt tog med mig ett gäng av hem sen. Superbra i början efter förlossningen när snippis behöver lufta!
Strax innan midnatt fick vi komma in på vårt förlossningsrum. BB-sthlm ligger på nionde våningen och det var en magisk utsikt från vårt rum. Jag minns att jag bad om epidural och de skulle förbereda det. Dock var narkosläkaren upptagen så det dröjde till strax efter 02 innan den sattes in. De två timmarna levde jag på lustgas. Vilken uppfinning! Lustgas är verkligen superhärligt så länge man inte tar för mycket – då kan det bli riktigt obehagligt. I stunder där jag hade fått i mig för mycket var jag med i Game of Thrones – mitt i ett krig. Jag kommer ihåg hur jag fäktade med armarna och sa till Ibbe ”Jag ser dom, nu kommer dom”. Nej, lustgas i lagom dos är grejen. Jag hörde även röster som inte fanns, och låtar som inte spelades…
Här någon gång satte de även nål på mig för att kunna ge mig dropp/saker intravenöst. Dock gick det inte sådär jättebra för sköterskan som skulle sätta nålen på mig. Jag är såå svårstucken och det blev citat: ”ett riktigt blodbad” slut citat. Sköterskor som kom in senare under min förlossning sa ”ja just det, det var här det var ett blodbad förut ja”. Man kunde se blodstänk på sängramen… mysigt! Till slut fick de dit en infart iaf.
02.00
Narkosläkaren kom in och skulle sätta epidural. (Epidural = eda, ryggmärgsbedövning). När man ska få eda ska man kura ihop sig till en liten liten boll. Ni kan ju tänka er hur det är att göra det med en stor gravidmage? Nej, precis det går inte. Och speciellt inte när man har värkar samtidigt. Det här var en ganska vidrig stund faktiskt. Jag kommer ihåg att jag grät i lustgasmasken. Narkosläkaren sa att jag måste ligga absolut stilla. Hur det går till när man har värkar? Ingen aning, men jag kurade ihop mig så mycket jag bara kunde och låg blick stilla. Det kändes knappt när hon satte in den gigantiska nålen i min rygg. Jag var bara så lättad över att det gick till slut. Efter bara 10 minuter kände jag hur bedövningen började värka. Jag var en ny människa! All smärta var som bortblåst. Det är bland det skönaste jag någonsin känt. Jag kunde prata igen! Ibbe och jag fick några mackor och jag kunde äntligen slappna av.
Under natten fick jag hoppa runt i olika positioner för att öppningsarbetet skulle fortsätta. Jag gick runt med en gåstol, satt på en pilatesboll vid sängkanten, stod på alla fyra i sängen, satt på förlossningspallen osv. Varje timme, 1 1/2 fick jag påfyllning på epiduralen. På morgonen hade jag ”bara” öppnat mig 4 cm och jag blev superbesviken. Barnmorskan sa till mig att jag inte alls skulle vara besviken och att allt gick i helt rätt takt. Dock ville de öka takten lite och satte in ett värkstimulerande dropp.
Jag och Ibbe gick ju en profylaxkurs för några veckor sedan och jag hade väldigt stor användning av den under hela öppningsarbetet. Jag kunde andas mig igenom värkar och Ibbe gjorde hjärtformade rörelser på min rygg för glatta livet. Han var verkligen en hjälte under hela förlossningen. Utan honom vid min sida hade jag på riktigt inte klarat av förlossningen. Han peppade mig, stöttade mig, klappade på mig och gjorde allt jag bad om – hela tiden. Det var bara några gånger jag fick skrika på honom, stackarn. När han inte gjorde hjärtrörelserna tillräckligt hårt, eller när han gjorde dom alldeles för hårt. Han kunde aldrig veta hur jag ville ha det. En eloge till honom verkligen! Han borde utbilda sig till Dola och vara med på fler förlossningar, haha.
Någon gång på förmiddagen fick jag feber och bebisen verkade inte må riktigt bra. Jag fick alvedon intravenöst och då mådde både jag och bebisen bättre igen. Jag fick även antibiotika intravenöst i förebyggande syfte eftersom att det hade gått så många timmar sedan vattnet gick.
12.00
Under alla våra timmar på förlossningen hade vi tre team totalt. Klockan 12.00 var det dags för ett skiftbyte. Jag hade precis vant mig vid mitt team som jag hade innan och var så himla nöjd med dom tjejerna. De hade låtit mig göra lite som jag ville och kände för. Och framförallt fyllde de på min bedövning så fort jag bad om det. Och jag fick ta huuur mycket lustgas jag ville. Precis innan 12 hade jag fått provkrysta. Jag hade varit öppen 10 cm ett bra tag med bebis ville inte åka ner resten av vägen. Jag minns bara hur de pratade om spinitaggar hit och dit och att hon var ”ovan spini” vilket betyder att det inte är dags att krysta än. Här ville jag bara att hon skulle komma ut. Jag var riktigt riktigt riktigt trött. Jag hade lyckats somna i 20 minuter på förmiddagen, men annars hade jag inte sovit en blund – eller ätit sen mackan efter epiduralen.
När det nya teamet kom in var jag hög på lustgas, allmänt slut och jag orkade inte mer. Jag uppfattade det nya teamet som dumma och hårda. Ibbe märkte det här på mig, utan att jag behövde säga något. Han tog en större roll och talade om för barnmorskan när jag hade värkar. Det här är min berättelse och om barnmorskan skulle berätta om min förlossning är den säkert annorlunda, men det är såhär jag upplevde det.
Ingen mer lustgas.
Ingen mer epidural.
”Jessica nu måste du sätta dig på pallen”.
Jag hade fått epidural i tolv timmar och mina ben var bortdomnade. Mina ben bar mig helt enkelt inte. Ni som har fött barn vet att förlossningspallen är typ 5 cm hög. Det är alltså inte så lätt att sätta sig på den när du:
1. Är uppkopplad till hundra maskiner.
2. Benen inte bär dig.
3. Har droppslangar överallt.
4. Har en jättemage i vägen.
5. Är allmänt slut som artist.
Men till pallen skulle jag, om det så var det sista jag gjorde tyckte dom. Och väl nere på pallen blev det olidligt. Jag fick kraftiga värkar och jag trodde på riktigt att jag skulle dö. Här någon gång kom det in en läkare och då fick jag panik på riktigt. Jag var så inställd på att föda vaginalt men trodde att bebisen mådde dåligt och att de diskuterade om de skulle snitta mig. Jag grät och frågade om jag skulle snittas. En liten del av mig ville det, för jag ville bara att allt skulle vara över, men helst av allt ville jag föda vaginalt så jag blev superledsen. Något snitt var det inte tal om. Men jag blev heller inte informerad om varför läkaren kommit in. Det här är återigen min berättelse, så det kan hända att de tydligt förklarade saker för mig, men det minns jag inte. Jag minns inte så mycket alls av de här fyra timmarna. Men när jag tänker tillbaka på dom rinner det tårar längs mina kinder och jag minns alls som kaos, rörigt och väldigt väldigt smärtsamt. Jag minns att jag skrek efter min mamma. Jag ville ha min mamma där hos mig. Älskade älskade mamma. Jag kände mig så himla liten. Och värdelös. Jag ville ju att allt skulle vara annorlunda. Jag ville vara en superkvinna med urkrafter som bara andades, tog i och så var bebisen ute. Nu hade jag istället tappat allt vad kontroll heter och det kändes som att jag bara slängde mig fram och tillbaka och skrek.
Teamet tog beslutet att fylla på min epidural igen. De såg på mig att jag inte orkade mer. Här BAD jag om att bli snittad. Men icke. Nu var det dags att krysta. Tänk dig att du har sprungit ett marathon. Och när du har gått i mål ska du göra 100 armhävningar och 500 upphopp. Det går ju inte. Så kände jag. Det.här.går.inte.
Men Ibbe stod vid min sida och helt plötsligt fick jag ny kraft. Jag fick ligga på sängen och ha benen i benstöd samtidigt som sköterskorna pressade mina ben uppåt. Någon höll i en handduk som jag fick dra i. Jag drog för kung och fosterland. Efter vad som kändes som en evighet av krystande sa de att de såg huvudet. ÄNTLIGEN! Här började jag tycka om mitt nya team.
Nu skulle jag äntligen få träffa vår dotter. När huvudet stod i ”ring of fire” upplevde jag inte det så fruktansvärt som jag har fått berättat för mig. Jag kände mer en lättnad över att det snart är över. Jag tänkte ”det blir inte värre än såhär nu”. När huvudet är i ”the ring of fire” måste man vänta och låta det tänjas för att man inte ska spricka. Men då gick bebisens hjärtljud ner. Det här talade de inte om men de sa ”vid nästa värk måste hon ut”. Och vid nästa värk kom hon. Hennes hjärtljud gick ner eftersom att navelsträngen var virad ett varv runt halsen. Ibbe såg det men tittade bort, han tyckte att det såg för läskigt ut.
När hon till slut kom ut kände jag hur jag bokstavligt talat sprack. Det kändes som att någon slet isär slidöppningen och skinnet uppe vid klitoris sprack. Som att riva i ett tyg. Så lät det i mina öron. (det lät säkert ingenting, men jag upplevde det så). Fruktansvärt.
Direkt när hon var ute försvann all smärta. Så jäkla häftigt. De la upp Elsa på mitt bröst. Hon var helt täckt av fosterfett så hon var vit och kladdig. Det var otroligt mäktigt att få se mitt barn för första gången. Men det kom inga spontana lyckotårar, jag tror att jag var i chock över vad vi just gått igenom.
Det finns en film när hon ligger på mitt bröst och skriker för första gången. Jag kan titta på den om och om igen. Tänk att det var hon som låg i min mage hela tiden. Jag kan fortfarande inte greppa det. Elsa kom till världen den 22 maj 2015 klockan 16.07. Hon vägde 3680 gram och var 51 cm lång. Jag älskar henne mest av allt i hela världen och jag kan inte förstå att hon är min. Tänk att jag och Ibbe har gjort henne. Helt otroligt!
Jag kommer att skriva ett helt eget inlägg om snippan och vad som händer efteråt. Vi behöver prata om det känner jag! Det pratas för lite om snippan!
Jag vill även passa på att tacka för alla mejl och kommentarer om del 1 av min förlossningsberättelse. Det betyder jättemkt för mig! Ni är så otroligt fina och jag är så glad över att ni läser och sedan delar med er av era upplevelser. Tack för det! <3
Det pratas verkligen alldeles för lite om snippan! Fick en sfinkterruptur grad 3 och 4, vilket betyder att även slemhinnan i tarmen gick sönder. Tyvärr läkte den inte ihop utan ett hål på ca 0,5 cm vägrade ta ihop. Nu snart fem år senare finns håleländet fortfarande kvar och därför är jag stomiopererad. Innan stomin läckte alltså avföring från tarmen ut i kroppen 🙁 Har genomgått 24 operationer men inget verkar funka. Hade inte ens hört talas om att man kunde spricka hela vägen från snippan till (och upp i) rumpan förrän det hände och det tog flera veckor innan jag fattade vidden av min skada. Fick sjukt dålig information från vården… Kram
Halloj, kom in här på din blogg av en ren slump och fastnade i din förlossningsberättelse! Födde själv mitt första barn den 15/5 och att läsa det här var som att läsa om min egen förlossning, skrämmande lika förlopp! Blir att fortsätta följa ditt liv så ser fram emot inlägget om fiffi, pratas alldeles för lite om det som sagt!
Grattis till er fina tös!
Ville bara säga att du inte är ensam. Jag trodde att jag skulle klara av min förlossning helt tyst och stark som någon slags urkvinna som aldrig gjort något annat, jag hade bara fått höra (eller valt att höra?) positiva berättelser om hur häftigt och mäktigt det var att föda och att det inte alls var svårt. I verkligheten vrålade jag som ett djur i nästan ett dygn, mina tre sista timmar var som dina – jag satt på pallen, vaggades av min man medan jag tänkte att nu dör jag nog. Jag var så slut och hade bett om att få morfin när EDA:n inte tog, vilket medförde att vår pojke var blå när han föddes och behövde andningshjälp för att piggna till. Allt gick bra, men jag kände mig misslyckad i månader efteråt, speciellt för att jag hade bett om morfin som gjorde vår bebis så blå. Sedan släppte ångesten, menjag önskar att jag hade åkt tillbaka till förlossningen och pratat med dem. Då hade nog hela upplevelsen blivit mer positiv i mina tankar – även om det var fantastiskt att få vår son, så är minnena fortfarande smärtsamma.
Så jag hoppas att du får prata med förlossningen, bearbeta hela händelsen för att kunna släppa det och må bra, gå vidare och ha kvar de fina minnena och att förstå de jobbiga bitarna. Jag minns hur jag grät och grät när jag skrev ner min förl.story, både av smärta och lättnad, det hjälper att prata om det och få klarhet i det.
Tack för att du delade med dig! Du är stark och du klarade din förlossning på allra bästa sätt med de givna omständigheterna. Ännu stort grattis till er dotter! (Ps…om du vill läsa min förlossningsberättelse så maila mig för att få länk, vill inte lämna den här)
Att läsa om dina sista timmar var som att läsa om min egen förlossning (minus eda som jag aldrig hann få) och jag känner verkligen igen mig i känslan av att förlora kontrollen. Men också i att få nya krafter när det blev dags att krysta, och tyvärr även i känslan av att spricka…
Jag hade ont ganska länge efter stygnen (eller vad som kändes som en evighet iaf, min tjej är 2 månader och jag har varit smärtfri i en knappt en månad) och trodde inte att det skulle bli bättre. Men det BLIR det. För mig var de stygn jag fick på utsidan värst, säkert för att man går och skaver mot de hela tiden, men den smärtan försvann också! Så håll ut!
Vilken jäkla power vi har i oss ändå, som klarar det! Grymma är vad vi är!
Tack för att du delar med dig! Jag känner igen mig så otroligt mycket i din känslor under förlossningen! Så härligt att få höra nån som kände ungefär som mig! Jag tyckte det var fruktansvärt smärtsamt och långdraget även om förlossningen var ”normal”. Jag bad oxå om att bli snittad. Tyvärr fick jag ingen Epidural trots att jag vill det. Jag hade gett upp för längesen eftersom det tog så lång tid för honom att glida ner. Ring of fire upplevde inte jag heller som speciellt smärtsam, jag fick mer panik över att ”inte krysta” det gick ju inte! Men kände även då att det var början på slutet. Var oxå i chock när det äntligen var över, grät inte som jag trodde. Ont efteråt usch ja.. Blir kul att läsa ditt snipp-inlägg sen, det pratas (i princip) aldrig om det.
Hej Jessica!
Tack så mycket för att du berättade om förlossningen! Jag väntar mitt första barn (är i vecka 31 nu) och valde att både lyssna och läsa trots varningen. Ångrar det inte! 🙂 Jag tycker att det är svårt att skaffa sig en bild om hur det kommer att vara. De flesta historier jag har hört är VÄLDIGT positiva men känner själv att det inte kommer vara en dans på rosor så tack för att du inte utelämnat något. Ser fram emot snipp-inlägget! 🙂 Kram på er!
Vilken enastående hjälte du är! Vilka krafter du måste ha som orkade kämpa så länge för att få din skatt. Stort grattis, hon är helt ljuvlig! Kvinnokroppen är fantastisk. Med mitt första barn hade jag ett relativt långt öppningsskede och upplevde då själva krytningsfasen som ”mildare” och kände då inte heller av ”the ring of fire”. Nu med andra barnet (för 6 dagar sen ) var det precis tvärtom, ett snabbt öppningsskede gjorde att krystfasen upplevdes värre och jag kände tydligt ”the ring of fire”. Så annorlunda det kan vara. Återigen, fantastiskt bra kämpat av dig o snippis!!!
Tack, fina Jessica, för att du spelar med dig av din förlossning! Jag sitter här i vecka 35 med ett tillväxtultraljud på dagsagendan. Om fem veckor, give or take, är det jag som ligger där i ett rum och föder vårt barn, vårt första. Jag vet inte hur det ska gå, hur jag ska klara det. Trots varningen bestämde jag mig för att läsa din förlossningsberättelse och det ångrar jag inte en sekund. När jag ligger där och andas och skriker och freakar ur vill jag tänka på dig, hur modig du var när det var som svårast och hur du kämpade när det gjorde sin mest ont. Jag SKA tänka på dig – du får bli min mentala ledstjärna under min egen förlossning. Jag hoppas att jag är lika mycket av en fighter som du är. Tusen kramar och tusen grattis till din fina Elsa!
HA HA kul att läsa, det är som sagt 27 år sedan jag födde barn, men en sån grej glömmer man inte, kände igen mig i vissa avseenden, det där med lustgas den är kul man säger tydligen saker som inte har med detta att göra, min man sa att jag låg och ropade på hundarna, typ kom till matte hoppa upp i sängen m.m. skrek tydligen efter mamma också, men vad kan hon göra i detta läge? skrek också att jag ville inte föda ville bara åka hem, och hur lätt skulle det vara med slangar hit och dit? men ut kom vår lille grabb 3700 och 51 lång, och idag 180 lång smal som en flaggstång, ja minnet att föda barn glömmer man som sagt inte, men kul att få läsa din berättelse,
Oj oj oj.
Här kommer den första kommentaren från en läsare som INTE har barn.
Vilken förlossning, vad GRYM du ÄR!
Men jag måste hålla med flera, det vore nog bra att prata med någon lite om diin upplevelse iaf.
Men störst av allt:
Grattis till en superdupersöt liten Elsa!
Och vilken kvinna du är som gått igenom detta!
Stor kram!
ville bara säga att jag lyssnade på podden idag och det när Angelica nämnde att du kunde prata med dem om din förlossning i efterhand… Gör det! 🙂 Jag födde min dotter i höstas och tyckte mycket av förlossningsförloppet kändes oklart: hade stundtals flera läkare inne i rummet, de tog prover på hennes huvud och lite annat, efter samtalet med en av läkarna känner jag mig så mycket lugnare!
Stort grattis till ert barn!
Helt fruktansvärt att de inte lyssnade på dig och att du inte fick Eda eller lustgas i slutet! Du är STARK som en urkvinna tänk aldrig något annat du klarade det och fick världens finaste belöning i form av er skatt! Grattis hon är så himla söt <3
Tack för din berättelse! För tre månader sen föddes min son och det var en fruktansvärd upplevelse. Gick alldeles för fort för mig (bl a öppnades jag från 3 till 10 cm på 1,5 tim!) och allt utan bedövning, endast lustgas. Slutade med ett rejält klipp. Jag fick också panik och trodde att jag skulle dö. Mådde dåligt efteråt och grät när jag var ensam. Pratade med barnmorskan och personal från förlossningsavdelningen vilket hjälpte. Nu vet jag att jag inte vill gå igenom en liknande förlossning igen och att man kan få hjälp inför det. Lycka till med din lilla söta flicka!
Fint skrivet! Stort grattis till er lilla flicka. Vad stark du är som tagit dig igenom en förlossning, det hade aldrig en man pallat
Åh så fin berättelse <3 och även om förlossningen var stundtals skitjobbig så gav den er det finaste ni har. Och hon är sååå söt 🙂 Glad att ni alla mår bra!!
Finaste du! Jag tycker att det är så oerhört bra att du delar din berättelse. Min förlossning (för ca 7mån sen) var i mångt och mycket likt din. Väldigt lång men det slutade med sugklocka och sen blev jag sydd på operation efter som jag gick sönder så mycket. Jag kände mig så värdelös på alla sätt, det blev ju inte alls som jag tänkt. Det hjälpte mig oerhört mycket att prata om vad som hänt, mest med personal på BB och BVC men framförallt med min man. Han var ju med (tack Gud för det) och kunde berätta hur han upplevde allt. Jag upplevde nog allt mycket värre och mer kaotiskt än vad det i själva verket var. Jag är grymt imponerad över alla kvinnor son föder barn, vi klarar så mycket mer än vi tror. Du är bäst!! Stor stor grattis kram!!!
Åh Jessica, det var som att jag läste om min egna förlossning! Jag förstår och känner igen frustrationen när man kämpar timma efter timma utan att så mkt händer. Jag fick också feber och antibiotika efter massa timmar och den oron jag kände när min flickas hjärtljud påverkades (men sen också blev bättre efter alvedon och AB) var hemsk när man redan är så slut. Jag önskade också att allt tillslut skulle avslutas med ett snitt, bara för att få ett stopp! Men till slut kom hon ut, arg som ett bi och ofattbart pigg efter detta maraton. Jag gick till kurator på DS efteråt för att bearbeta, kan rekommendera det bara för att få lite hjälp att sortera tankar och känslor, och nu känns det inte lika jobbigt att tänka tillbaka på det längre.
Stor kram! S
Alltså Gud vilken otrolig kämpe du är!! Så fruktansvärt stark. Elsa (som för övrigt är ett superduper gulligt namn!) måste känna sig sååå stolt över att ha just dig som mamma! Kram
Fina du! Vad du fick kämpa! Du och ibbe verkar ha varit ett bra team.Stor kram
Så himla spännande att läsa, även om de va jobbigt för dig! Jag fick också panik under min förlossning men såhär i efterhand så vill jag göra igen, igen och igen! Såå himla häftigt! Och JA, det måste pratas med om snippan….. Man förstod ju att den skulle må lite sådär efter men herregud!!!! Jag grät många gånger över den stackaren!
Stoooor kram!
Känner så igen min egen förlossning i din historia, förutom att min slutade med att jag blev klippt och de fick dra ut honom med sugklocka. Jag minns heller inte de sista 4 timmarna. Lyssnade på podden och rekommenderar också att ta kontakt med förlossningen för att prata igenom det. Önskar så att jag hade gjort det för min förlossning känns fortfarande som en traumatisk upplevelse, istället för något fantastiskt och fint.
Det är 10 månader sedan, och jag har exempelvis ännu inte vågat titta på bilderna som min sambo tog under förlossningen.
Hon är fantastiskt fin er lilla tjej, stort grattis!
Så himla stark du är! Så här 6 mån efter min egna förlossning är det skönt att höra och läsa en ärlig förlossningsberättelse utan massa rosa moln och fluff. Jag hävdar ingenstans att de som beskriver sin förlossning som ett rosa skimmer ljuger, jag menar bara att de är skönt att få läsa att det inte alltid går helt som planerat.
Jag tycker definitivt man måste prata mer om snippan efter förlossningen! Men också om förstoppning, hemorrojder, stygn, avslag, helvetet att bajsa och att foglossningen kanske inte försvinner direkt. Allt är inte ljuvligt när man fått barn!
Word! Det kommer inlägg om samtliga punkter, utom hemorrojder som jag har sluppit 🙂 Stor kram!
Hej fina Jessica!
Jag har själv en liten dotter som är tre veckor äldre än din. Känner igen mig så mycket i din berättelse. Min förlossning var intensiv från start till slut med tidiga krystvärkar och ca 7-8 värkar på 10 minuter. Jag kände mig så otroligt maktlös under förlossningen men desto starkare efteråt. Speciellt nu, en månad senare.
Ser verkligen fram emot ett inlägg om snippan. Min förlossning avslutades med sugklocka och jag bedövades nertill rejält innan så kände aldrig när jag sprack (grad 3 total sfinkterruptur). Man behöver VERKLIGEN prata mer om detta! Tack för att du delar med dig så öppet! <3
Hej jessica! Kommenterar aldrig bloggar men när jag hör din förlossningshistoria i podden känner jag bara att jag måste uttrycka hur imponerad jag är. Alla kvinnor som föder barn (och inte föder barn) är självklart hjältar men mina två förlossningar är som fisar i rymden i jämförelse. Glöm inte vad du faktiskt har klarat av! Bra kämpat! Kram
Åh vad härligt beskrivet! Känner igen mycket av de där.. Med andra barnet skrek jag
-jag vill inte mer, jag går hem nu!
Haha, det skrek jag också! Och ”Ibbe, det här gör vi ALDRIG om igen”. Men det vill jag ändå såhär i efterhand. 🙂 <3
Vad fantastiskt att du tog dig igenom det och nu har lilltjejen hoa dig. Har en som föddes ganska snabbt men det avslutades med sugklocka vilket gick bra. Dock ångrar jag att jag inte pratade igenom det med teamet i efgerhand så nu när det snart är dags igen kommer jag få extra stöd. Så jag rekommenderar att du följer din systers råd❤️❤️ Kram
Det var sugklockan som hängde i luften när jag trodde att det var dags för snitt. Skönt att allt gick bra för dig! <3 Stor kram till dig!
Jag ska nog prata med BM om förlossningen. <3
Vi gick i samma skola i högstadiet. Mörby 🙂 vi bodde i åsätra. Hette Jansson då 🙂
Läste din förlossning berättelse. Otroligt ärlig och rak. Jag låg 26 timmar innan dom bröt för akut snitt. Jag var väldigt lättad att dom bröt för snitt. Var så slut. Var ett riktigt helvete!
Men ut kom han 🙂
Ser fram emot ditt inlägg om snippan. Nu slapp min snippa genom gå att föda ur ett barn. Men den förändras ändå. Haha sjukt egentligen det där.
Grattis till bebisen <3 njut massor. Snart har du en treåring som frågar folk om han får låna pengar av dom på Ica och som säger saker som "mammas tuttar hänger fel"
Kram till dig
Åh Linda! Hej! 🙂
Haha, åh ser fram emot att Elsa ska säga sånt! Så rolig ålder när de börjar prata och säger saker som de tänker på och inte bara härmar det som andra säger.
Stor kram till dig! <3
Vilket fantastiskt jobb du gjorde! Min förlossning var seg i början, hade onda förvärkar i 46 timmar innan det drog igång på allvar och då tog det 8 timmar till Freja var ute. Resan från Gävle till Hudik (14 mil) vill jag inte göra om! Öppnade mig 2 cm under den tiden.
Elsa är så söt och ni har gjort ett bra jobb! kram
Tack snälla! <3 Stor kram!
Har nu läst och lyssnat på din förlosnings berättelse och måste säga Gud va stark du är!!!
Tack! I efterhand känner jag mig som världens starkaste, men mitt i det var det fruktansvärt! <3