Jessica Lagergrens

Imorse ringde klockan 05:50 och åter igen kände jag mig som Paulo Roberto när jag snörade på mig gympaskorna. Skillnaden från förra veckan var att idag hade jag en springkompis. Angelica stod utanför dörren när jag kom ut och vi hoppade ut i spåret tillsammans. Motionsspåret är bokstavligt talat precis utanför min dörr så det finns liksom inga ursäkter om att det är svårt att komma iväg. Angelica sa några ord i början av springturen men sen var båda helt tysta. Det enda som hördes var musiken från min telefon och våra andetag. Och som vi andades! Vi sprang först ett varv, sen vände vi och sprang ett till. Mitt mål var att springa i 24 minuter och när jag tittade på klockan efter andra varvet hade vi bara kommit till 21 minuter så det var bara att fortsätta springa.

Det är en rätt backig slinga och vi tog i och ökade när vi kom till uppförsbackarna. Någonstans mitt i turen fick jag en känsla av att jag kan springa hur långt som helst. Allt bara flöt på och det gjorde inte ont någonstans. Så skön känsla! Det var väldigt härligt att ha någon att springa med faktiskt även om man inte pratar med varandra. Efter springturen hörde Angelica av sig och sa att hon hade ett mantra under hela tiden. Det var ”häng bara på” och att hon såg mig som en hare som hon skulle följa. Jag hade ett helt annat mantra som löd ”jag är ingen följare”, så så fort Angelica kom framför mig sprang jag om och tänkte att hon minsann ska följa mig. Roligt ändå att vi båda sprang runt med mantran i huvudet.
Tack kroppen för att du är så stark! Och tack för att du kämpar på varje dag. Idag hade jag inga känningar i höften. Så skönt!