Jag är så förbannat trött på att känna mig otillräcklig. Jag vet att alla har lika många timmar på sina dygn, men ibland känns det som att jag inte hinner med något – eller någon. Jag springer så fort – men jag når aldrig någonsin fram. Jag känner mig som en värdelös människa. Och det är inte bara något jag känner, jag vet det. Jag har fått det förklarat för mig. Att jag inte bryr mig. Att jag inte har tid. Att jag aldrig kan ses. Att det aldrig blir av.
Jag hinner inte ens med mig själv, så hur ska jag hinna med någon annan? Jag känner för att gräva ner mig i en grop och stanna där. Jag orkar inte mer, jag vill släcka ner. Att känna sig otillräcklig måste vara en av de ocharmigaste känslorna som finns. 
Jag känner igen mig så i din text, men du ska veta att du är inte värdelös. Du inspirerar mig så himla mycket, du är grym! Jag som kan vara en av världens mest opyssligaste människa vill börja fixa glasskiosk och lekstuga. Jag som är en latmask i grunden vill ut och springa ett lopp. Du är en stor inspiration, du är värdefull! Och du är så satans rolig. Listan skulle kunna göras lång på allt jag avundas med dig. Strunta i dumma kommentarer och elakheter och var bara du, det räcker!
Jag har själv en treåring och kan känna igen känslan av att inte hinna med. Jag gick in i väggen ungefär när sonen var ett år. Hade börjat jobba igen och kände mig otillräcklig på jobbet, hemma, med vänner och framförallt för mig själv. Jag har kommit tillbaka, jobbar igen och har fått tänka om med mina prioriteringar för att orka med det nya livet som blir med barn. Ett par vänner har försvunnit, främst de som inte själva har barn och som upplevde att jag inte hade tid med dom längre. Och nej, jag har inte tid att ses flera gånger i veckan över en kaffe och snacka skit. Nej, jag kan inte prata i telefon alltid när den ringer. Och jag kan inte alltid följa med på en spontan utekväll längre. Och helt ärligt så är det inte alltid det jag vill heller, jag älskar myskvällar hemma med sonen och maken och att få vara med dom efter en hård dag på jobbet. Så klart umgås jag med vänner oxå men de är inte lika många längre. Det är synd att vänner försvinner men jag tänker att det kanske inte är konstigare att ”göra slut” med en vän precis som man gör med pojkvänner när relationen inte fungerar längre.
Har läst din blogg, följt dig på insta och lyssnat på podden sen Elsa föddes och att du inte bryr dig har jag väldigt svårt att se. Du verkar vara en supermysig person och en underbar mamma till Elsa. Ta en paus nu och ta hand om dig själv. Glöm inte att du bara är människa och i första hand är det du och Elsa du måste ta hand om. Min psykolog sa till mig när jag mådde som allra sämst att jag är inte ansvarig för andras lycka, bara min egna.
Det blev en lång kommentar till ditt inlägg men vill bara dela med mig av att jag förstår din känsla och att du verkligen inte är ensam om att känna som du gör. Njut av sommar och lite tid från allt och försök ta hand om dig. Stor kram ❤️
❤️
Åh! ❤️ Det hjälper säkert inte men tycker att du är helt underbar på så många vis. Känner dig inte men lyssnar på podden läääääänge nu. Så lite kännes det ju som att jag känner dig.
Ha en underbar semester och tänk på vad som är bästa för DIG! ❤️
Stor kram till dig! ✨❤️
Kanske inte rätt tid att skaffa en till då………….? Tvåbarnschocken är brutal
Jag tror att det är individuellt hur det är att få två barn. Tack för omtanken?!
Men! Så behöver det inte alls vara. Min tvåa är nu 15 månader och storasyster fyller tre i augusti. Väntar fortfarande på den där chocken. Eller det jobbiga i att ha två barn. Visst blir man inte direkt mindre otillräcklig men det vet nog Jessica om ska du se.
<3
Fina du!
Ta det lugnt, försök njut av din semester och familj❤️