För någon vecka sen fick jag panik och fick för mig att hjärtat inte slog på bebisen. Hur skulle jag kunna veta om det gjorde det? Jag har ju inte känt bebisen i magen, och det enda som visar säkert att jag är gravid var graviditetstestet som jag gjorde för längesen. Jag lugnade mig och tog i alla fall en dag i taget.
Ett tips till er som ska göra KUB. Kom inte till barnmorskan ”i god tid innan”. Vi satt i väntrummet i max tio minuter, men det kändes som en evighet. Jag hade nervösutlag hela vägen upp på halsen innan det var dags att gå in.
Väl inne var barnmorskan trevlig, men lite barsk. Jag kan tänka mig att hon är bra att ha när man ska föda barn. Det var liksom inget gullegull alls. Bara informativt och ”såhär är det”.
Sekunderna innan jag fick se vår lilla bebis på montern var olidliga. När vi väl såg bebisen utbrast Ibbe: ”Så det ÄR något där?” Barnsmorskan svarade: ”Ja, men det är väl klart att det är” Som den mest självklara saken i världen. Jag fick se det lilla lilla hjärtat picka i något som såg ut som bebisen mage. Vilken lättnad! Både mina och Ibbes ögon var helt tårfyllda. Det här är det mest magiska och fanstastiska men också overkligaste jag har varit med om.
På söndag går jag in i vecka 14. I kväll ska jag skriva om hur det var när vi plussade. Ibbe var måttligt road till en början… men mer om det ikväll!