Igår drog jag och en vän ut på en springtur i spåret på 2,5km. Inte långt, inte särskilt fort, men jag sprang hela vägen. Det är längesen jag sprang. Jag försökte ge mig på run streak men det höll bara i sig i tre dagar när jag började. Det gick ut på att springa i 10 min vilket var fullt görbart, men det blev bara inte av. När jag väl springer nu kan jag inte för mitt liv förstå att jag faktiskt genomfört ett halvmaraton där jag dessutom sprang hela vägen. I 2,1 mil. Helt osannolikt och skulle inte klara det idag tror jag. Men mitt pannben måste varit utan dess like den dagen.
Något som dock kräver pannben är att klä av sig kläderna i 1 plusgrad och doppa kroppen och huvudet i en sjö. Hela bryggan var frusen och snorhal så först var jag livrädd att jag skulle halka i vattnet. Det hade varit beyond obehagligt. Men så blev det inte! Jag klättrade ner på stegen och doppade mig och sist huvudet. Känslan efteråt är oslagbar! På måndag är det dags igen men då blir det en springtur på 5km.
Trippande steg ner i vattnet.
Och så ner under ytan! På måndag ska jag försöka vara i vattnet i 1 min. Det är nästa level av magiskt!
Jag sprang 2,5 km på 12 minuter i helgen. Har inte sprungit på flera år och orkade också hela vägen. Håller med dig om att det inte är långt, men det är helt klart bättre än ingenting och en bra början ?
Jäklar! Jag tyckte att det var precis lagom långt! Då känner man att man skulle kunna springa lite till oftast, mkt skönare än att kämpa sig igenom en längre distans och känna sig dålig hehe. Heja dig! Kram J
Jag gillar verkligen ditt mind set! Du verkar fylla ditt liv med extra allt, inspirerande!
Oj, vad fint skrivet, tack! <3 Kram J