Det känns som att det är en hel del tabun kring att prata om att skaffa barn. Att man ”jinxar det” om man säger det högt. Jag har full förståelse för att man tycker att det är en privat sak och att man inte vill prata om det. Jag fick en fråga om hur jag känner för att dela med mig av bebisfabriken om det inte skulle lyckas. Nu hoppas jag såklart att vi kommer att få ett plus på den där stickan i framtiden, men om vi inte skulle få det är det också viktigt att prata om.
Jag tycker generellt att vi ska prata mer om saker vi tycker är jobbiga. Det ska inte vara skämmigt att inte bli med barn. Det finns ingen som helst skam i det. Jag har förstått att många känner just så. En skam över att inte lyckas. Och det är många som får frågan om barn eller eventuella syskon. Jag förstår att det är en riktigt tuff fråga att få om man kämpar med att bli gravid. Kan vi inte bara prata mer mer varandra om sånt vi tycker är jobbigt? Vi är ju sällan eller aldrig ensamma om hur vi känner.
Tack till alla er som hör av er och delar med er av er egen gravidresa! Det är så spännande och det känns tryggt på något vis att vi är flera som går igenom samma sak – samtidigt.
Om det inte blir ett syskon till Elsa har hon ju dessa två som hon älskar. Alice och Philip är som Elsas syskon och det är så fint. 
Tänk att de ska ha varandra genom hela livet. Jag hoppas de kommer tycka lika mycket om varandra om 15 år som de gör nu.
Världens bästa lilla trio! Så självklar. För fem år sen såg livet helt annorlunda ut. Jag tycker att det känns som att de alltid har funnits här. Häftig känsla!
Jag håller helt med dig!
Det enda jag kan känna är lite jobbigt om man är öppen med att man vill skaffa barn, är väl just alla frågor och den press som kommer med det.
”Hur går det?”
”Kommer det inte något syskon snart?”
Och vetskapen om att ”alla” pratar.
Jag kan tycka att detta är saker som folk inte ens ska fråga. Jag menar, de lär ju få veta när det har hänt, eller hur? Men det finns alltid folk som inte tänker efter före.
Hur som helst: Stort lycka till för din del med syskon-skapandet, eller vad man säger 🙂
/ Robin
Så fint skrivet! Jag tycker att du har rätt.
Jessica! Faaaaan va ja gillar dig! Det här är så bra och jag håller med dig i allt du skriver. Längtar tills plusset dyker upp! ❤️
Tack snälla, vad gullig du är!! 😀 <3 <3 <3 Kram Jessica
Jag tror absolut att det behövs berättelser om att det inte alltid är så lätt eftersom en mest hör berättelserna om att det gick på första försöket men jag tror inte det är så lätt att prata om man är mitt i det. Kanske att det är lättare att göra om vägen till barn nummer ett var ganska rak och då prata om vägen till nummer två. Vi har försökt i två år utan att jag blivit gravid och jag är väldigt glad att vi aldrig pratat om att vi börjat försöka. Jag skäms inte över att min kropp inte blir gravid men det känns ändå oerhört intimt, det har nästan med något av det innersta i mig och göra. Jag vill liksom äga den berättelsen och berätta vägen det har varit när vi är redo och för de vi väljer. Några vet nu och några kanske får reda på det om det blir ett barn en dag. Bryter ihop varenda gång jag får frågan om det inte är dags snart och tycker faktiskt det är en rätt oförskämd fråga med tanke på att det är rätt viktigt att få äga sin historia när den inte är sådär spikrak. Jag lovar att vi tänker berätta när det är dags för alla de som frågat eftersom de är personer vi har så nära att det hade varit rätt knäppt att vi inte berättade när det va dags…
Så viktigt att prata om och öppna upp kring. Vi försöker få till ett syskon till vår dotter född aug 2015. Tog ca 6mån innan vi väntade henne och nu ett år inkl två missfall, ett MA i vecka 12 och senast bara ett par dagar efter plusset. Så jävla jobbigt och dränerande. Ingen bebis i sikte. Närmaste vännerna vet men ingen annan, men varit väldigt nära att ge svar på tal när nån frågar om syskon, ”Jo, klart vi vill ha syskon men du vet…jag sitter o blöder ut ett missfall just i denna stund.” Prata om det gör jag gärna men puckade frågor bara måste folk sluta upp med!
Jag har inte berättat av vi försökte men sen när vi blev gravida så syntes det redan i v.10 så efter v.12 började jag berätta. Idag ångrar jag det så mycket. För vi förlorade vår stjärna i v.20 och har sån ångest att komma tillbaka till jobbet i höst. Jag skulle ju vara ledig.. På ngt sätt skäms jag över att berätta låter så knäppt. Vi har förlorat vårt barn men jag skäms att berätta det för jobbet.
❤️❤️
Åh ? Så svårt att inte ha hunnit berätta när det sker så långt in i grav. Är jätteledsen att ni behövt gå igenom detta.. Stor styrkekram, alla dina känslor är tillåtna ? Förstår att det känns tungt att dela nåt så privat med jobbet.
Vi har en dotter på 3 år och har försökt få ett syskon till henne i över två år. Först ett missfall i v 12, sedan ett avbrytande i v 16 pga allvarligt fel på foster och sedan missfall igen i vecka 13. Nu är jag gravid igen i v 14. Är livrädd att det inte ska gå vägen denna gången heller. Vi berättade för alla när jag var gravid första gången men jag upplevde det som väldigt jobbigt att sedan behöva berätta för alla om missfallet så resten av gångerna har jag inte berättar ngt förutom för familjen.
Håller helt med dig!
Vi MÅSTE prata mer med varandra om allt som är jobbigt men speciellt skaffa barn, ofrivillig barnlöshet och missfall… Jag har många i min omgivning som inte haft en endaste aning om att det kan ta tid, hur vanligt det är med missfall och som gått igenom allt det utan att våga berätta, mått dåligt ensamma!!!
Heja dig/er! Du är en inspiration!
Vi hade svårt att bli gravida med vårt första barn. Jag träffade min man hösten 2006, våren 2007 blev jag oplanerat gravid och fick strax inpå missfall. Ingen big deal just då, jag va 21, han 23 och vi hade inga direkta planer på barn just då. Vi hade trots det oskyddat sex hela tiden och åren gick, och när vi kände att det kunde vara dags, så hände ingenting. Oregelbunden mens osv. 2010 påbörjade vi en utredning och allt såg bra ut och gynekologen sa att ”eftersom du varit gravid förut så borde du kunna bli det igen”. Åren gick och frågorna om barn började komma.. jag svarade alltid ”det blir när det blir”. Så, en dag i januari 2014(min mormors 90-årsdag) fick jag en nidblödning, va helt hundra på att jag va gravid men alla test visade negativt. I slutet på januari tänkte jag ”jag tar ett sista test, visar det negativt får jag gå till läkaren, för då är någonting fel”. Jag tog ett test, och till vår förvåning och lycka stod det ”gravid 3-4 veckor”. Jag tror aldrig jag varit så glad, omtumlad och rädd på samma gång. Det tog tid att bli gravid, men andra barnet blev till ganska exakt 1 år efter att första kom till världen. Otroligt tacksam för våra barn och har aldrig tagit för givet att jag skulle få bli förälder. ❤️
Hej, tack för en annorlunda blogger. Vi har försökt få barn i tio år i år, både naturligt o IVF men ingen bebis. Livet blir inte som man tänkt sig men försöker vara tacksam ändå. Ville alltid ha många barn men nu blev det inte så.
Då vi började våran bebisverkstad för tre år sen så hade ja förväntat mig att jag pang bom skulle bli gravid, kändes ju som att alla andra bara blev de. Tog 9 försök innan ett efterlängtat pluss på stickan, så när jag berättade om min graviditet så va jag väldigt öppen om hur vägen dit varit, eftersom ja under hela den tiden vi försökte hade tusen tankar som snurrade, tänk om jag inte kan få barn? Vad är de för fel? Varför bli inte vi gravida? Kan vi inte få barn ihop? Så när ja berättade så visade de sig att ja va långt ifrån ensam att inte bli gravid på första försöken. Ja tycker att de är viktigt att prata om då man när man är mitt i de kanske få känna att man inte är ensam. 9 månader är ju inte alls lång tid, men de kändes som en evighet då man månad efter månad bli väldigt besviken o ledsen då tant röd gör sin entré. Är nu gravid i vecka 22 men andra barnet, o även detta lilla barn tog sin tid att fästa sig, fast man hört så mycket innan att man kan va extra fertil då man rätt nyliga fått smått, så är de ju inte heller för alla! Tycker de är jättehärligt att du är så öppen, de är nog till stor hjälp för andra som också är mitt i bebisverkstad ❤️
Vi har försökt med syskon i 4-5 år nu… det går med andra ord seeeegt:( har utrett och ätit Letrozol i omgångar. Att gå vidare med ivf kostar för mkt då vi redan har barn. Trots att vi försökt länge är vi vid ganska gott mod och försöker tänka att vi har det bra även om det inte går…men varje månad det misslyckas blir man såklart lite nere. Jag är relativt öppen.. berättar för de som står mig närmre och är ärlig om jag får frågan om syskon oavsett vem som frågar. Dock blir folk så himla obekväma när man är ärlig på den frågan och vet inte vad dom ska säga när jag svarar att vi försökt länge men inte lyckats..sen vågar många inte prata mer om det. Kan lätt känna mig ensam i situationen och har få att ventilera med. Men jag tycker också det är bra att vara öppen så det inte blir tabu men jag upplever att det är svårt att hitta de i samma sits att prata med.. får ofta bara kommentarer som ”tänk inte på det så kommer der” eller ”du har ju ett barn så det är klart ni kommer få ett till”… de flesta som inte varit med om det har ju inte kunskapen om att ägg och äggstockar eller spermier inte läser tankar eller att vårt barn kanske bara var en magisk lyckoträff och att det finns massor av saker som kan försvåra.
Lycka till med syskonförsök och hoppas du ser ett fint plus snart!:)
Har självt hållit sådant privat, kanske för att det känns så läskigt/ stort eller för att det känns som om det är bara vårt om bara vi vet? Fast det är det ju ändå förstås.
Men helt oavsett tycker jag det är toppen att du som vill prata om det gör det! Allt känns alltid lättare om man hör om någon annan som går igenom liknande grejer! Heja dig!
Jag håller med! Personligen så orkade jag inte prata om hur jobbigt det var att kämpa för att bli gravid medan det pågick, det var helt enkelt för jobbigt. Bara mamma och 2 nära vänner visste. Men efteråt, när jag väl blev gravid, har jag känt ett ansvar att berätta för folk att det tog tid. Jag vill inte vara ännu en av dem som ”plötsligt är gravida”, för den typen av graviditetsbesked var så sjukt jobbiga att höra för en ofrivilligt barnlös. När jag har berättat om hur lång tid det tog för oss så har fler än jag kunnat ana öppnat upp sig om att de kämpar just nu, att de går igenom ivf eller liknande. Det gör att jag känner ännu starkare att det, om man orkar, är så himla viktigt att prata om att det inte alltid är så lätt!
Med vårt första barn gick det på typ andra försöket, vi fick en flicka född i maj-15, alltså i ålder som Elsa. När hon var drygt 1 år kände vi oss redo för tvåan, men då gick det trögare. Det tog 1,5 år med kämpande och ett missfall på vägen men nu väntar vi äntligen en lillasyster som ska komma i oktober.
Det har varit en berg-och-dalbana men vi har lärt oss mycket om oss själva, om andra och om livets mirakel på vägen. När man pratar om jobbiga saker inser man att man är långt ifrån ensam. Utmaningen att få till tvåan har också gjort mig mer ödmjuk inför vad jag faktiskt redan har och också för vilket mirakel det är att få barn.
Ja jag undrar varför det ska vara så hemligt? Har bara berättat för en person att vi försöker få ett syskon. Fick frågan av en kompis häromdagen om vi funderade på en till och jag mumlade bara något till svar. Varför är det så? Samtidigt är det jobbigt att få den frågan när jag blir så ledsen varje månad när mensen kommer…önskar ju inget annat än att få känna ett litet liv växa i min mage igen.
Jag tycker det e underbart att ni vågar dela! Det behövs mer sånt! Dessutom om det skulle vara svårare för er att få barn nr 2 (vilket jag naturligtvis hoppas inte!) så är det ju bra att folk får veta om det också. Det är ju så få som vågar berätta om det just då när det händer och kan berätta om de känslor som man har just när man försöker. Det är ju väldigt privata känslor och jag förstår att alla inte vill dela om det. Jag tycker det är bra att få läsa om hur olikt det kan vara och om olika svårigheter (tex din ägglossning som kom inte då du väntade på det).
Jag har varit ganska öppen för mina vänner och bekanta om vår resa för att få mer förståelse och också att folk får veta att alla har inte lätt att få barn. Jag har gått fyra år och hoppats på plus på stickan. Nu efter första ivf frysåterföring så lyckades vi får vår första plus på gravtest. Så jäkla overkligt! Nu hoppas vi bara att allt går bra.
Håller tummar att ni får ett plus i gravtest snart! Kram!
Jag tycker det är viktigt att prata om det och inte att allt ska vara då hemligt. Jag har tyvärr precis fått ett missfall vilket känns hemskt men väldigt skönt att prata om det med nära och kära vad man går igenom. Och när man berättar så får man fler med sig som är och har varit i samma sits.