Veckan som har varit utan barnen har varit den första riktigt tunga veckan känslomässigt sen separationen. Jag har förstått att det skulle komma men jag har njutit av att jag inte sörjt barnen så mycket när de har varit hos sin pappa. Nu kom sorgen som ett brev på posten. Jag har tvivlat på allt. På mig själv. På vårt beslut. Men landat i att det är rätt beslut men att det måste få göra ont. Det är en del av processen. Och ont gör det. Så fruktansvärt ont. Speciellt när det dyker upp små storys på Ibbes instagram med små moments som jag har inte får dela med barnen. Det gör ont.
Idag ska jag äntligen hämta hem barnen igen och mitt hjärta jublar. Jag har aldrig längtat så mycket efter dom som jag gör prick just nu. Jag har möjlighet att träffa barnen under pappaveckorna, men vi har märkt att det inte är för barnens bästa eftersom att avskeden blir för jobbiga för dom just nu. Det kanske fungerar längre fram när Ibbe och jag nästan bor grannar. Det får tiden utvisa. Nu ska jag njuta av den här veckan med barnen varenda sekund.
Mina älskade tjejer! Tänk att jag får vara er mamma!
Angelica fotade oss för ett tag sen och jag älskar alla bilder på oss som hon har tagit.
Puss min Bonnie!
Liten utväxt på mamman! På fredag ska jag äntligen få håret fixat igen! Det är verkligen på tiden.
Vilka fina bilder på er! Varifrån kommer tröjan du har på dig? Är på jakt efter liknande
Tack snälla! 🙂 Den kommer från Kappahl! 🙂 Kram J
Härliga bilder på dig och flickorna! ?
Jag separerade för snart ett år sen och har också två barn (5 och 2 år). Jag hade otroligt mycket ångest i våras när jag inte var med dom men har landat mer och mer i hur vi har det nu och kan ta vara mer på tiden utan dom. Men tänker jag aktivt på det så saknar jag dom så att det gör ont <3 Men jag tänker precis som du, att det jobbiga måste få finnas där. Det försvinner inte men för mig har det i alla fall varit att jag har hittat sätt att hantera det. I början kändes det bara som att även om jag visste att det bara handlade om ett par dagar (vi kör inte varannan vecka utan 2-3 dagar i taget hos den ena) så var det som att hjärtat bara kände att "barnen är inte med mig" och att det då blev sån otroligt stor saknad <3 jag tror jättemycket på att tilllåta det jobbiga men att försöka att inte fastna i det. för mig har det hjälpt jättemycket att vara öppen med det jobbiga, prata med andra, säga att det är jobbigt, vara ledsen, men samtidigt försöka hitta på saker – promenader med vänner, tv-program jag gillar, laga god mat osv osv… och efter ett tag går det lättare att hantera, men, saknaden finns alltid där. KRAM till dig!