Jag är en person med mycket känslor – åt alla håll. När jag var yngre tyckte jag att det var jobbigt att vara en person som dels kände mycket, men som också tog väldigt mycket plats. Jag kommer ihåg att jag vid ett tillfälle bestämde mig för att tona ner mig själv och min person.
Det var när jag skulle börja en ny skola och jag skulle träffa massor av nya människor. Jag kände då att jag borde passa på att försöka smälta in mer. Inte synas. Inte höras. Bara vara. Men det höll inte. Varför? Jag kan inte vara någon annan än den jag är, hur mycket jag än försöker. För försökte, det gjorde jag.
Det fanns gånger när jag skulle gå på fest och tänkte ”ikväll ska jag inte hålla låda” vilket är väldigt lätt hänt att jag gör. Jag har slutat försöka nu. Visst har jag mognat och låter andra ta plats på ett annat sätt nu än förut. Jag hoppas i alla fall det. Men jag kommer aldrig igen försöka vara någon jag inte är. Jag är ju jag och jag älskar det!
Hähä, det är bra det! 😉
Klart du ska vara dig själv! ?✨
Shit vad jag känner igen mig! Blir så trött på mig själv när jag tar stor plats och tänker att alla andra också måste vara trötta på mig. Men det är som sagt omöjligt att vara någon annan! Det är inte så att jag inte kan släppa in andra i samtal eller inte kan lyssna för det kan jag, men du vet när man liksom lessnar på att höra sig själv men ändå fortsätter ?
Klart man ska vara sig själv :).
Ändå känns det som att vara så öppen är mer accepterat i samhället än att vara tyst och hålla sig på sin kant tyvärr :/