Nu ska jag snart sluta deppa här i bloggen. Ni är många som uppskattar min öppenhet men jag vill ju att man ska komma till min blogg för att känna sig inspirerad, inte bli ledsen. En sak slog mig dock just som en hård smäll rakt i ansiktet. Jag litar inte på livet. Jag har så otroligt höga förväntningar på mitt liv och egentligen är det inte mer än rätt tycker jag. Men när mina förväntningar går ut över andra människor som inte kan uppfylla dom är det ju något som inte står riktigt rätt till.
Jag såg en statusuppdatering från en bekant på Facebook med en bild som visade att två människor har valt att gå ifrån varandra. Det är inte särskilt många år sen jag såg samma par lyckliga, nygifta för att senare få ett barn tillsammans. Nu har de valt att skilja sig. Det spelar alltså inte ingen roll att man gifter sig. Eller får barn ihop. Det är ingen garanti. Att få höra ”jag älskar dig” från någon är heller ingen garanti för någonting egentligen.
Men vad kan man lita på då? Jag kan ju egentligen inte ens lita på att jag kommer att vakna imorgon. Jag kan inte lita på att en relation ska vara livet ut. Jag är en känslig själ som har insett att jag behöver enormt mycket trygghet. Vad det beror på vet jag inte. Men att känna mig otrygg är det värsta jag vet. När jag blir otrygg känner jag mig liten och otroligt ensam. Det kan ha att göra med att jag är tvilling, att jag är van vid att alltid ha någon vid min sida. När jag frilansade tidigare och jobbade inom tv-produktion var projekten ofta mellan 4-8 veckor, ibland längre om man hade tur. Känslan när ett projekt började var så skön. Jag visste var jag skulle vara och vad jag skulle göra. Men nästan direkt kände jag en känsla av otrygghet över att inte veta vad som skulle hända härnäst. Dels handlade det såklart om en ekonomisk otrygghet, men minst lika mycket om den fysiska platsen. Att höra hemma någonstans.
När jag tänker tillbaka på olika otrygga tillfällen i livet kommer jag också ofta att tänka på min långa resa som jag gjorde med tre tjejkompisar under fyra långa månader när jag var i 20-års åldern. Jag kände mig ofta otrygg då när vi inte visste var vi skulle bo. Vi visste ju alltid att vi skulle hitta något passande hostel/hotell, men känslan av att hela tiden flacka runt fick mig att må dåligt och längta hem. Det är nog därför jag inte är överförtjust i att resa. Jag älskar att vara hemma. Här känner jag mig trygg och det är viktigare än jag trodde för mig.
Men vad kan jag då lita på? Jag får helt enkelt bara lita på mig själv, och min närmsta familj. En sak som min pappa lärde mig från när jag var väldigt liten är att man bara kan lita på riktigt på sin familj. Nu förstår jag mer vad han menar. Nu ska jag sluta deppa och leva mitt liv fullt ut. Varje dag. Jag vill inte gå runt och vänta med saker som jag längtar efter eller tänka ”det kommer aldrig att gå”. Jag får lita på att det kommer en morgondag och att den dagen blir bra. Precis så bra som jag gör den till. Amen!
Jag lyssnade på senaste avsnittet med tvillingpodden och letade sedan upp det här inlägget. Jag tror inte att det är särskilt ovanligt att känna längtan efter trygghet. Det är nog en anledning till att normen på hur man ska leva sitt liv med kärnfamilj och jobb 9-17 ser ut som den gör. Men jag skulle vilja lägga till en aspekt. Jag håller med dig om att det är stort att gifta sig. Det ska vara svårare att skilja sig än separera om man inte är gift. Tycker dock inte man ska fortsätta vara tillsammans om man gjort allt för att få det att fungera. Ett äktenskap är värt att kämpa för, men inte till varje pris. Man har ju ändå bara ett liv, det gäller ju att må bra i nuet. Det är skrämmande och tufft att gå utanför sin trygghetszon, men det är viktigt att försöka se helheten. Det kanske är det som krävs för att bli lycklig. Det finns inga garantier i livet, men ju mer man binder sig till varandra (giftermål, barn etc.) desto mer är man skyldig att kämpa för det <3 kämpa för det, men inte acceptera en dålig situation. Kram
”Frid lämnar jag åt er. Min frid ger jag er. Jag ger er inte det som världen ger. Låt inte era hjärtan oroas och tappa inte modet.” Johannesevangeliet 14:27
Ha din fullständiga tillit till Gud. Han vet allt du behöver innan du ens ber om det! <3
❤️ Mänskliga psyket är verkligen schizofrent. Ena dagen känner man enorm tacksamhet och jämför med det värsta (krig, svält, död) för att i nästa jämföra med det bästa och bara vilja ha mer. Ställer höga krav för att i nästa sekund fullständigt ge vika och tro att man inte förtjänar mer av livet. Oroa sig fördärvad och låta tankarna skena iväg fullständigt. Det är mänskligt. Det krävs verkligen mycket träning för att styra om sina tankemönster.
Vi alla är sårbara, otrygga vid otrygga situationer, svikna på olika sätt, lyckliga och vilsna i en enda blandning. Vi måste lita på att det som händer leder till något nödvändigt. Nödvändiga förändringar, tankemönster som måste brytas. Nödvändigt för att fortsätta utvecklas. Håller med dig om att lita på att allt kommer ordna sig, att lita på sig själv och sin egna styrka, och sin familj.
Livet blir sällan som man planerat och det mesta är helt enkelt utom vår kontroll. Och så får det vara. Hur gärna vi än försöker styra allt och hur goda våra intentioner än var. Vi alla gör ju (oftast) vårat allra bästa utifrån de förutsättningar vi har. Man kan nog inte begära så mycket mer utan att acceptera det som är och göra det bästa av det som är kvar. Släppa lite på kraven och som du så fint skrev försöka leva livet fullt ut, och samtidigt acceptera att vissa dagar känns tyngre än andra.
Ursäkta för lång och lite osammanhängande kommentar med plattityder men det är ändå viktigt att påminna sig varje dag.
Du är viktig.
Du är värdefull.
Du förtjänar kärlek.
Men framför allt förtjänar du kärlek från dig själv. ❤️.
Glöm inte att du sprider jättemycket glädje och kärlek omkring dig som uppskattas av så många.. och vad som än händer i livet kommer du alltid vara Elsas mamma, hennes nummer 1, och största förebild och inget kommer någonsin att ändra på det ?
Stor kram!
Man blir inte depp av att gå in på din blogg om du är nere, jag (som också är väldigt nere just nu) blir nästan lite glad, att det finns andra som infinner sig i samma situation. Varför vet jag inte. Men det känns skönt. Jag har inte gift mig eller fått barn med min kille men han har lovat mig saker, att han exempelvis skulle flytta med mig till den staden jag kom in på skola, det gjorde jag, för ett halvår sen och han har fortfarande inte flyttat, om ens sökt ett jobb. Vårt förhållande hänger nu på en liten tråd pga det här, vår distans. Så jag håller med dig till fullo, man kan fan inte lite på någon än sin egna familj. Men vi måste fortsätta vara starka och orka. För någonstans kommer man finna något slags okej med att inte kunna lita på livet, att man kan leva i nuet ändå och veta att nu älskar den här personen mig just nu och skippa tankarna om att hen inte kanske älskar mig om 5 år. För det är okej. Livet förändras och människor förändras. Vi ska bara lära oss att leva med det.
Jag kom sen en tid tillbaka snarare på att det är mina förväntningar på andra som var boven i dramat. Det innebär någonstans att jag indirekt lagt nyckeln till min egen lycka i någon annans händer och när de inte motsvarade mina förväntningar blev jag besviken och ledsen. Speciellt i mitt förhållande. Valde då att börja tänka att jag alltid är min egen lyckas smed (i mitt huvud lät det mer hoppfullt än att tänka att lita bara på dig själv). Det resulterade i sin tur i att jag slutade lägga förväntningar på andra, för förväntningar ändrar inte en persons agerande utan snarare kväver dem och skapar besvikelse… det som ändrar hur någon är mot mig, är hur jag är mot dem. Så genom att se till att jag själv alltid var lycklig och ha kontroll över min egen lycka, kunde jag även börja ändra mitt egna beteende utåt. Testa nya sätt att agera på i mina relationer.
Resultatet? Förväntningarna jag förut haft på min kille infrias numera, men de gör det för att jag ser till att vara lycklig i mig själv och för att jag agerar annorlunda mot honom. Det klassiska ”du kan inte ändra någon annan, bara dig själv”. Så idag litar jag på hans ”jag älskar dig”, och det är inte för att jag förväntar mig att det ska vara så, utan snarare för att jag varje dag gör mitt yttersta för att vara en lycklig och bra person. Någon både jag och andra vill vara med.
De jobbigaste stunderna i ens liv är oftast även de mest personlighetsutvecklande. Det kommer alltid något gott ut dem även om det inte känns så nu! 🙂 <3
❤️
Bara dina egna val o tankar kan du lita på.
Av egen erfarenhet så spelar blod ingen roll om ditt eller dina barns liv är på spel.
Stor kram
STOR KRAM! ❤❤❤
Håller med om att man kan lita bara på sig själv…ibland kan man ej ens lita på sin familj(pratar från erfarenhet) så i slutet är det bara DU.
Stora kramar till dig!
Oj vad jag känner igen mig i din del om att vara känslig och stort behov av att känna sig trygg! ❤️
Kram <3
“If you are going to trust somebody, trust yourself, not somebody that doesn’t seem to have your best interest at heart.”
If you trust others more than you trust yourself, you need to fix this.
Trust yourself and trust your abilities. When things go wrong, trust yourself to fix the issue. When you are facing obstacles, trust yourself to find a way to overcome the challenges. When you are hit with failure, trust yourself to get back up and continue.
More importantly, trust yourself to rise above mediocrity and achieve greatness.
De orden har gett mig perspektiv och hjälpt mig många gånger när jag känt mig lite trasig, vilsen och orolig.
You kick ass! Glöm aldrig det:)
Kramar Hanna
Du kanske skulle må bättre av ett mer rutinartat och fast jobb? Det är ju som du själv beskriver en trygghet i att veta vad man ska göra och var man ska vara. Blogg och podd kan ju vara kvar men att kanske ha ett deltidsjobb med mer fasta tider? Äsch, vad vet jag, har pluggat senaste 6 åren, börja jobba igen kommer bli en chock… Jag tänker på dig (även fast jag inte känner dig) och önskar dig all lycka och trygghet (ps. Trygghet i grunden bygger ofta på en inre självkänsla och en kärlek till sig själv, jag tror du har en bra start för det) Kram från mig, du vet hon som skrev ”mulliga muttan och mannen med capen” 😉
SÅ JA !! Girlpower ! Nått man till 100% vet är att man ska leva med sig själv resten av livet! Därför ska man leva livet varje dag! Styra sina tankar till den positiva sidan inte den negativa. Även fast livet är som en käftsmäll så är det du som väljer om du vill sänkas av den eller torka blodet och skutta vidare ❤
❤
Du är stark, klok och vacker Jessica, livet ger sig vad det lider ??❤️
En sak är säker – det blir aldrig som man tänkt sig:)
Tycker alltid att det är tråkigt med skilsmässor och speciellt när små barn är inblandade. Känns förvånande ibland när det är personer som ganska nyligen gift sig eller fått barn och framstått som lyckliga. Jag har själv varit ihop sedan tonåren med min make( 30plus nu) och under våra år tillsammans har så många runt oss hittat varandra, skilt sig, hittat varandra och skilt sig. Känns lite tråkigt ibland och jag kan känna mig lite konstig som hållit ihop så länge själv. Men när det kommer till kärlek så tror jag att det inte är så enkelt att det vid liv en längre period! Krävs mycket arbete och vilja och att saker som sker i livet för en samman och inte isär.