Igår när jag och Angelica spelade in Tvillingpodden kom jag fram till en väldigt skön insikt. Jag har så länge jag kan minnas tyckt att det varit jobbigt att vara ensam. Det är något jag pratat med både psykolog och coach om. Från min coach fick jag ett podd-tips och det avsnittet kändes som att det var inspelat till mig. Efter att ha lyssnat på det avsnittet och sen lyssnat mer inåt till min egen röst kom jag till en insikt. Jag är ju aldrig ensam. Jag har alltid mig själv. Lite flummig men skön tanke att vila i.
Angelica påminde mig också om att om hon skulle lämna sin fysiska kropp så kommer hon alltid vara med mig själsligt. Mörk och sorglig tanke, men också fint att veta ändå. Det beror såklart helt på vad man tror på… Men jag väljer att tro på att man alltid kan bära med dig de man har förlorat i sitt hjärta. Jag känner att jag är på en plats i livet där jag väljer att fokusera på mig själv vilket inte har varit en självklarhet. Jag är väldigt bra på att gasa och stannar sällan upp. Men livet är ju det som händer nu.
Nu är nu.
Utöver mig själv har jag världens bästa familj & vänner. Evigt tacksam för det.
Åh vilken fin insikt, så skönt att kunna landa i. Jag försöker också närma mig den tanken, det går allt oftare 🙂 Vill du dela med dig av vad det var för podd & avsnitt du lyssnade på? 🙂
Jag gillar inte heller att vara ensam. Men för min del är det nog mycket förknippat med ångest. Blir det tyst får jag för mycket tid med mina tankar. Tror ibland att det är så för många av oss som inte vill vara ensamma, att man blir fast i sig själv. Så blir lite intressant vad podden sa att man aldrig är ensam. Känns som att jag åtminstone borde bli snällare mot mig själv, eftersom jag inte vill vara ensam med mig.
Åh vilken fin insikt, så skönt att kunna landa i. Jag försöker också närma mig den tanken, det går allt oftare 🙂 Vill du dela med dig av vad det var för podd & avsnitt du lyssnade på? 🙂