För mig blir ju Alice och Philip lite som mina egna barn, även om jag bara är deras moster. Jag försöker att inte lägga mig i Angelicas uppfostran av hennes barn, men ibland tycker jag att det är svårt. Jag har inget emot att Angelica säger till Elsa när hon gör något, och jag vet att Angelica känner samma sak vad det gäller hennes barn. Men ibland kommer till en gräns där jag känner att hon får ta över istället för att jag ska vara den stränga och arga. När man är såhär tätt inpå varandra som vi har varit hela helgen blir det automatiskt att man säger till tycker jag. Jag vet att sånt kan vara känsligt, men det är skönt att jag och Angelica är på samma plan där.
Jag och Angelica har pratat om uppfostran många gånger och då mycket på fokuset att vara konsekvent. Det är svårt att vara förälder och det är ännu svårare att vara konsekvent tycker jag. Hur ser ni på att uppfostra eller säga till andras barn? Är det okej eller ska man bara blunda när man tycker att någon annans barn gör fel? Kommentera gärna!
Det kan svänga så snabbt när barnen leker med varandra. Ena sekunden skrattar och leker det, till att de bråkar om vem som ska lägga nästa pusselbit.
Jag köpte varsitt litet 54-bitars pussel till Alice, Elsa och Philip. Men det där med rättvisa är något som är känsligt hos 4- och 5-åringar. Även om alla hade exakt likadana blev det tydligen ”orättvist”. Det är som sagt inte helt lätt att vara förälder alla gånger.
Jag kan tycka att det är okej att uppfostra andras barn kring viktiga saker, sånt som kan vara farligt till exempel som att någon puttas exempelvis. Och ju mer man känner barnet desto mer okej för då blir de inte rädda eller känner sig otrygga. Jag är också okej med att andra säger till mina barn men inte skrämmer dem.
It takes a villige to raise a child.
It taket a villige to raise a child.