Jag är en trygghetsknarkare och har med åren insett exakt hur mycket just trygghet betyder för mig. Jag har svårt att se framför mig att situationer bara ska vara tillfälliga eller under vissa perioder i livet. Som det här med att Angelica har flyttat till exempel. Det börjar en helt ny period i livet nu och jag gillar det inte alls. Det tar emot så mycket att behöva leva utan henne nära. Så mycket att det faktiskt gör ont i mig.
Jag gillar när saker är samma, samma och upplever inte det nödvändigtvis som tråkigt. Jag gillar att veta var jag ska bo, jag älskar att planera, även om spontanitet är en av de bästa sakerna jag vet. Det är härligt att göra det som faller sig in, men jag kan alltid luta mig tillbaka på att jag har en stabil grund och en familj som backar mig. Jag har lätt för att anpassa mig i nya situationer och sällskap men väldigt svårt för att säga hej då. Jag hatar att säga hej då. Varför är det så? Har det att göra med att jag är ett skilsmässobarn eller att jag är tvilling och van att alltid ha någon vid min sida? Hur är ni med trygghet? Är det viktigt för er med trygghet?
Ibland vill jag bara stanna tiden.
Är inte skiljsmässobarn – men ja, har absolut svårt för förändringar. Har inte så svårt för hejdå dock.
Jag vill att allt ska vara samma samma, jag vill ha rutiner och känna mig trygg. När jag var yngre var jag inte alls lika trygg-manisk, vet ej om det har med att jag har barn nu? Visst kan jag sakna att vara spontan, men nu känns det som en stor ansträngning varje gång jag ska göra något utanför ramarna som omger min familjs vardag…jag finner vila i våra rutiner och som småbarnsförälder ät man ju som bekant trött…
Min äldsta dotter ska börja skolan i höst och den förändringen känns sååå läskig och otrygg för mig! Tur att hon är supertaggad 🙂
Jag har svårt för förändring och hej dån – tror det är ett ”arv” från min mammas tuffa uppväxt där hon skildes ifrån sin bror.
Trygghet är viktigt för mig och det har jag märkt speciellt nu när jag fått barn
Jag är skilsmässobarn och är exakt lika, hatar att säga Hej då och vill ha min trygghet.
Jag är varken skilsmässobarn eller tvilling men hatar hejdå. Jag vill helst sjukskriva mig sista dagen på jobbet så jag inte måste säga hej då eller passa på att sticka när ingen ser. Ville aldrig sova borta när jag var barn och nu när jag har eget barn är det bara jag som gråter när hon ska sova borta. Jobbigt men ändå något fint i oss vill jag tro ??♥️
Är precis likadan och är skilsmässobarn. Tror det påverkar oss mer än vi tror.