Jag har ignorerat och förträngt. Nu har Angelica, Alice och Philip flyttat. Jag har tänkt och trott att det inte spelar så stor roll för mig att dom flyttar, men det måste ha varit någon slags försvarsmekanism i mig som fick mig att känna så. När jag gick in i Angelicas hus med alla kartonger packade brast det för mig. När jag gick hem från Angelica igen var det som ett slag i magen och tårarna kunde inte sluta rinna. Det är längesen jag kände mig så förkrossad och ledsen över något. Det var som att någon gjort slut eller hastigt gått bort. Det är såklart inte samma sak, men känslan var den samma. Jag var otröstlig.
Jag grät tills jag somnade och när jag vaknade på morgonen var jag helt tom. Nu kommer sorgen i omgångar och det är inget jag kan styra över. Känslorna bara kommer över mig. Jag känner mig övergiven och tom. Som att en del av mig försvinner. Och precis så är det ju. Vi är samma DNA och hälften hälften. Hon är min själsfrände. Jag flyttade hit till den här gatan för att hon bodde här. Att hon har flyttat känns fel i varenda cell i min kropp.
Idag har jag och Elsa varit på tippen med Angelica och hjälpt henne att slänga grejer. Elsa älskar att vara där!
Men det roligaste för henne är nog att hon får hjälpa till tror jag.
Det blir inget avsnitt av Tvillingpodden imorgon, det har varit för mycket den här helgen för att hinna med en inspelning.
Förstår att det är jobbigt.
Det har märkts i podden, som en annan hade kommenterat. Att ni under några avsnitt varit fräsiga mot varandra. Det är ett omedvetet sätt att hantera denna separation. Om man liksom kan skapa ett psykologiskt avstånd- som det är att vara kritisk- då hålls dessa känslor av sorg och tomhet i schack.
Nu är det plötsligt dax, och du står inför faktum.
Ni får finna ut nya sätt att umgås.
Det kommer bli bra
Jag har varit med om samma sak. Är med. Vi bodde på samma gata, sen flyttade dom. Det blev svårare att ses, men vi löste det på olika sätt. Nu har hon träffat en ny och vi ses allt mer sällan. Det gör så ont fortfarande efter flera flera år, men det blir bättre jag lovar!
Jag har varit med om samma sak. Är med. Vi bodde på samma gata, sen flyttade dom. Det blev svårare att ses, men vi löste det på olika sätt. Nu har hon träffat en ny och vi ses allt mer sällan. Det gör så ont fortfarande efter flera flera år, men det blir bättre jag lovar!