Jag fick foglossning i vecka 17, men den försvann nästan lika snabbt som den kom. Jag hade hoppats slippa denna vidriga plåga men nu är den tillbaka. Jag förstår varför vissa människor med kronisk smärta blir argsinta. Det är vidrigt att ha ont. Nu gör Ibbis iaf våfflor till middag till mig, sen ska jag få försiktig massage. Det värsta är nog att jag tycker så fruktansvärt synd om mig själv. Jag kan börja gråta för att det är så synd om mig. Ibland vill jag bara slå mig själv. I ansiktet. Hårt. Med en stol. Det kunde varit värre, skärpning!!
Kämpa! Bara 15 veckor kvar nu.
