Jag har många barndomsminnen som jag skulle kunna dela med mig av. Jag ser tillbaka på min barndom med värme och kärlek. Mina föräldrar separerade när jag och Angelica var 2 år. Jag minns inte dom två tillsammans. Det har egentligen aldrig känts jobbigt att inte ha två föräldrar som har bott ihop. Både mamma och pappa träffade nya respektive som har blivit som våra föräldrar också. Jag känner mig snarare lyckligt lottad.
Ett av mina bästa barndomsminnen är när vi fick vår hund Mimmi. Vi hade precis gått på jullov och hon kom hem till oss i en blå kartong med en stor röd rosett. Hon var den sötaste och minsta lilla yorkshireterrier-valpen jag sett. Valp-perioden med henne minns jag som så mysig men också jobbig. Hon var som en liten bebis och ville inte sova på nätterna.
Lyckan över att äntligen få en hund som vi hade önskat oss så länge var helt obeskrivlig. Vi hade hunnit fylla 15 år innan den önskan gick i uppfyllelse. Mimmi fick vara en del av våra liv i nästan 14 år. Sen fick vi ta det svåraste beslutet någonsin – att låta henne somna in. Det var en hemsk dag men samtidigt fin. Hon fick till slut vila och slippa ha ont. Hon var väldigt mycket sjuk på slutet. Älskade Mimmi, du hade en så stor del i min uppväxt.
Här är en av de sista bilderna vi tog på Mimmi. Vi tog henne till havet som hon älskade och sen fick hon äta cheeseburgare innan hon somnade in. Så fruktansvärt sorgligt.
Detta är en del av Kajsons julkalender
Åh så fint, får mig att minnas min egen hund som dog 2006, saknar henne fortfarande. Hon blev 12 år, fick en hjärnblödning så hon fick somna in när jag var 10 mil bort. Gjorde så ont är först nu jag är redo för att skaffa hund igen, vi kikar jag och sonen :).