Jag vill skrika och gråta på samma gång, jag känner mig kvävd, Kvävd av mina egna barn. Bråket, skriket, utbrotten och det där gnället. utbrott för att man inte får gå till förskolan naken till utbrott för att man fick fel färg på glaset. Vart drar man gränsen på hur mycket ungen får bestämma. Jag kan inte skicka honom naken till förskolan, låter jag honom bestämma och byter glas, hur blir det då nästa gång?
80 % av tiden vi spenderar tillsammans hanterar vi konflikter, han blir arg på mig och jag gör honom ledsen. Min energi tar slut tillslut och jag känner mig kvävd av mina egna barn. Den känslan ger mig sedan ångest, men jag är inte mer än människa!
Christoffer jobbar, han hinner dricka en kopp kaffe, han hinner skita i fred och han kommer hem och får njuta av tiden med sina barn. ”Pappa är bäst ” som Ludwig brukar säga.
Men ändå ska jag vara tacksam för att han hjälper till? Det är väl en självklarhet! Hemma hos oss är det en självklarhet, men hos många andra är det inte det! Det är inte semester att vara föräldraledig, det är stundvis en ren jävla kamp. Dessa föräldrar ska ha en stor fet klapp på axeln, inklusive mig!
Jag vill bara poängtera att jag ÄLSKAR mina barn, dom är det ABSOUT bästa som hänt mig,
