Klockan var nu strax innan 8 & Pitocin kopplades in i mitt dropp.
Min läkare (Doktor M) kom in strax efter för att säga godmorgon & göra första undersökningen.
Ut-tunnad & 2cm öppen. Precis som innan.
Jag kände mig lite besviken på att ingenting hänt trots alla värkarna jag haft sedan Torsdagens undersökning men läkaren sa att ”detta kommer gå fort”.
I mina tankar snurrade en 12-timmars förlossning, vilket jag tyckte lät ”snabbt” i jämförelse med August, då jag låg inne i 24. Men det skulle visa sig gå mycket fortare än så!
Efter 30 minuter på Pitocin kom Doktor M in igen & jag hade redan regelbundna sammandragningar.
De kom med 4 minuters mellanrum, höll i sig i ca 50 sekunder & var enkla att anda sig igenom.
Han frågade om jag ville att han skulle ta hål på fosterhinnan, men jag kände mig lite osäker på om vi skyndade lite för snabbt. Han var dock helt övertygad om att detta var en bra ”nästa steg” för att slippa skruva upp värkstimulerande så jag sa ja.
Efter ett par misslyckade försök gav vi dock upp.
Jag sa åt Andrew att han kunde åka för att köpa frukost eftersom det inte hände något kul & bestämde mig för att försöka vila en sväng.
20 minuter senare gick vattnet av sig själv!
Jag ringde till sköterskan som kom in & kikade & visst hade vattnet gått.
Jag skickade ett sms till Andrew som fick smått panik då han precis lämnat mig, men jag lugnade honom med att bebisen kommer ju inte komma precis just nu.
Han var dock tillbaka på ca en röd sekund, haha.
Strax efter att vattnet gick, började värkarna kännas mer.
När klockan närmade sig 10, började jag få riktigt onda värkar. Sköterskan undersökte mig & jag var nu öppen 4cm.
Fast besluten att försöka vänta med epidural till jag var åtminstone 5 cm, så ändrade jag mig samma sekund som en sådandär riktigt hemsk ryggvärk kom & jag inte kunde andas mig igenom den.
Tryckte på ”larmknappen” & sa ”I want my epidural NOW”.
10 minuter senare stod ett gäng redo i rummet att fixa med epiduralen samtidigt som en barnmorska kom in & började göra iordning för bebisens ankomst.
Jag blev lite förvirrad då hon var inne & fixade där så himla tidigt, men orkade inte bry mig då värkarna gjorde väldigt ont.
10:30 var epiduralen på plats & äntligen började jag kunna slappna av.
Det var precis lika ljuvligt som jag minns det.
Sakta sakta försvann den värsta värken & vid klockan 11 kunde jag äntligen stänga ögonen för att vila lite.
Strax efter halv 12 kom min sköterska in för att göra en undersökning & då var jag öppen 7 cm.
Hon sa att hon skulle se till att Doktor M inte gick på lunch, utan att han skulle komma till rummet så fort han kunde.
Samtidigt så började hon ringa runt till personal, barnmorskor etc för att fixa iordning ”ett team”.
Fortfarande förstod jag inte att vi snart skulle hålla vårt barn.
I mina tankar snurrade minst 6 timmar till.
Klockan 12 kom Doktor M in & undersökte mig.
Han sa bara ”ja men då stannar jag här till det är dags”.
Både jag & Andrew tittade på varandra helt förvånade.
Han frågade om jag kände något slags tryck & det gjorde jag då verkligen inte.
Så han satt sig ner på en stol & började prata om allt mellan himmel & jord.
Vi skrattade åt en massa kul historier han hade & helt plötsligt, efter 10 minuter, började jag känna tryck.
Ja då får du snart börja krysta, konstaterades det & Andrew som suttit bekvämt flög upp ur stolen för att ta fram kamera, sätta på musiken vi valt & förbereda sig på att hjälpa till.
Klockan 12:20 kom första krystvärken & jag tog i med all kraft som fanns.
Då säger läkaren ”She is a blondie!”.
Jag nästan skrek rakt ut ”SER NI REDAN HUVUDET?!!”
Och han skrattade & frågade om jag ville känna.
Det hann jag inte göra för då kom en ny värk & jag krystade för kung & fosterland.
Då blev jag tillsagd att slappna av & vänta lite för att låta huden vila lite, så nästa värk fick jag andas mig igenom.
Strax efter kom dock en till värk & jag kunde inte hålla emot.
”Are you ready to hold your baby” – frågade doktor M & jag blev helt chockad då jag helt plötsligt hörde bebis-skrik.
En sekund senare lades en varm minibebis på mitt bröst & jag började gråta helt okontrollerat.
Så lycklig att hon var ute, att hon var frisk, att hon skrek & att det äntligen var över.
Klockan var 12:30 när Astrid Elise Peterson föddes till tonerna av Led Zepplins ”In the light”. Tisdagen den 22:e Juli.
En liten minitjej på 2400 gram & 45 cm.
Alldeles perfekt & allt vi kunnat drömma om.
Från första sekunden jag såg henne växte mitt hjärta till det dubbla & den där varma starka moderskärleken bara sköljde över mig.
Vi hade fått ytterligare ett barn att älska & livet kunde inte kännas mer perfekt.
Vilken underbar historia! Jag fick tårar i ögonen av att läsa den och vilket underbart namn hon har fått. Leah heter också Elise i andra namn 🙂
Åh gör hon? 🙂 Så himla vackert namn tycker jag!
Dina ögon på första bilden med Astrid!!! Ren kärlek.
Gråter varje gång jag ser den!
Åhh, lipade en skvätt där <3 Så fint!!
Jag är som Caroline, och vågade inte heller ta epiduralen, då det är så "mycket " man hört! Men det låter verkligen helt underbart ju 🙂
Jag var verkligen rädd innan också, då jag födde August, men jag orkade inte värkarna utan svimmade. Så jag behövde den. Det var väl det bästa beslutet någonsin, haha. Sjukt behagligt & man känner knappt ”ingreppet” då man har så jäkla ont ändå. Är tacksam att jag hade full kontroll denna gången & kunde bestämma själv innan värkarna blev alltför intensiva så jag skulle hamna i black out igen liksom. Jag är verkligen FÖR epidural om man vill ha en.
Puss <3
Åh, vad fint! Låter som en väldigt fin förlossning. Skönt att allt gick så snabbt! Och att du bara behövde krysta i tio minuter, wow. Jag valde att inte ta epiduralen när jag födde min dotter men känner allt mer att jag kommer vilja ha den när det blir aktuellt med barn nummer två. Din förlossning låter så sansad och ”behaglig” om man jämför med min och varför ha ont i onödan. Här i Sverige tycker jag att det fokuseras mest på nackdelarna med epiduralen så jag vågade faktiskt inte ta den.
Tack för att du delar med dig så mycket om ditt liv och skriver så fint. Gillar även att du svarar på alla kommentarer, det är verkligen kul! Din blogg är den enda jag kommenterar på, just pga att du svarar :). Kram
Så tråkigt att du inte vågade.. :/ Jag tycker det är konstigt att ni blir så uppskrämda i Sverige. Jag kan säga att jag inte ville ha den först, men det blir verkligen 10000 gånger mer behagligt med den. Jag fattar inte hur folk kan andas sig igenom de starkaste sammandragningarna. Så ipmad! Men för mig gick det inte & jag kunde istället vila upp mig med epiduralen.
Förlossningen var verkligen fin & jag är så tacksam att den blev helt odramatisk.
Och TACK för dina fina ord!! <3 Så himla gulligt av dig att skriva så snällt! KRAM
åh. jag börjar gråta av bilden på dig och lilla A. detta fantastiska, magiska! Jag är så lycklig med er, hon är verkligen helt perfekt ♥
Tack käraste du! <3
Ojojoj vad bråttom lilla madammen hade! Härligt att det gick så snabbt och bra och att du slapp de där extra sex timmarna du var inställd på!
Ja hon hade himla bråttom! haha. Tacksam för det är jag. Men hon har ju ”varit på G” bra länge. Tror minsann hon är lite som sin mor 😉
Åh så fint!! Å vilken fantastisk bild där på dig när hon precis kommit. Så mycket kärlek<3 stort grattis igen till er fina lilla Astrid!
Kram!
Tack snälla rara! <3 KRAM
vilken fin berättelse. Hade en toppen första förlossning och hade hoppats på det även andra men den slutade i urakut snitt då lillan inte mådde bra. huvudsaken allt gick bra men lite snopet kändes det.
Njuuut av din fina familj nu! är så roligt att följa dig för du verkar ha så härliga värderingar och ett underbart sätt med dina barn. du inspirerar mig i mitt eget moderskap!
Åh tack för alla dina fina ord!! <3 Kärlek till dig!
Så jobbigt när en förlossning blir sådär "fel" liksom. Jag känner med dig. Så vart min första, trots att jag ändå fick föda vaginalt. Det var inte alls vad jag hade önskat. Igångsättning, hemsk smärta etc. Men som du säger, huvudsaken är ju att kiddot är i livet & frisk. Men ändå så tar det tid att bearbeta allt.
KRAM
Helt fantastiskt att läsa! O du är helt grym <3
Tack hjärtat <3
Nu kommer tårarna, så himla fint, det finaste av allt! Låter som att det var en ganska behaglig förlossning, min andra var rätt lik denna. Och så fina bilder!
Ja den var faktiskt väldigt ”behaglig” liksom. Jag minns den med glädje & inte med hemsk smärta som min första. Är otroligt tacksam att det gick så himla bra! <3
Jag blir tårögd varje gång jag läser en förlossnings berättelse. Det är verkligen den finaste stunden i livet!
Och fina lilla Astrid! ❤️️
Ja denna stunden kommer jag minnas med ett leende <3 En väldigt fin förlossning trots att jag var så nervös & rädd innan <3
Åh så vackert!
Vad roligt att läsa!
Jag fick en hemsk första förlossning pga epidural så efter det har jag aldrig mer vågat ta det. Kan inte ens föreställa mig att föda barn på det viset du beskrev här.. Låter ju helt fantastiskt och inte alls så jääääääävlaskiiiiiiiit ont som jag vet att jag haft 😉
Förresten.. Astrid ser ut som världens klokaste lilla dam på nedersta bilden. Så MED och kikar runt… Helt underbar ju <3
Så tråkigt att du hade en dålig upplevelse :/ Jag hade riktigt bra upplevelser med båda mina epiduraler & jag känner att denna förlossningen var riktigt fin. Jag hade sådan kontroll & var så avslappnad (trots nervös!). Kommer minnas den med ett leende! Underbart!
Och hon är så himla med! Lilla nyfikna grynet alltså, haha. Underbar är hon <3