Då jag frågade vad ni önskade att jag skulle skriva om, så fick jag höra att ni var nyfikna på olikheterna/likheterna på min & Andrews syn på barnuppfostran.
Detta skulle enkelt kunna bli en hel bok, haha, men jag ska försöka hålla det kort.
För det första så har jag & Andrew haft väldigt olika uppväxter.
Vi har växt upp i olika länder, med olika villkor, jag har haft många syskon, han hade ett.
Jag har även jobbat med barn på olika vis sedan jag var 14 samt är utbildad inom barnomsorg.
Jag är väldigt medveten om olika föräldrars val samt konsekvenser, jag är påläst & har väldigt bestämda åsikter då jag fått praktisera olika teorier i verkligheten.
Andrew är ju givetvis inte helt pantad, men han har liksom ingen kunskap då det kommer till barn, utan bara trodde att man skagörasomhanspärongjorde (obsattjagskriversåhärsådetintegårattöversätta, haha)
Så han har gjort sitt allra bästa, försökt att hänga med i mina svängar & långsamt allteftersom tiden gått, börjat förstå varför jag valde att gå en viss väg, varför jag inte vill använda ordet ”nej” jämt, varför jag valt att försöka lyssna på August, försökt att verkligen förstå honom då han är frustrerad, sätta mig in i hans situation, inte vara en diktatur samt praktiserat ”attachment parenting”.
Men det har tagit tid! Och vi jobbar fortfarande på våra olikheter.
Vi har bråkat, tjatat & gnällt på varandra en himla massa, men då jag är med August hela dagarna, har jag varit så otroligt envis med att jag har ”rätt att gå min väg” & att den är den bästa, vilket verkligen inte hjälpte oss då även Andrew är en person som tror att han alltid har rätt.
Men allteftersom, då vi såg vilken fin liten kille vi uppfostrat, så slutade vi tjata & bråka med varandra.
Andrew har börjat anamma det mjuka i föräldraskapet vilket jag älskar. Vi är mer ett team & vardagen rullar på väldigt bra.
August är en väldigt trygg & kärleksfull liten kille, han är ganska försiktig men ändå nyfiken & livlig.
Så vi båda känner att det verkligen blev ”rätt”. Att vi gör ett himla bra jobb.
Och Andrew är en underbar pappa!
Detta är ett otroligt känsligt ämne, så jag skriver inte ut smådetaljer, men nu har ni kanske fått stilla er nyfikenhet lite iallafall 🙂
Mina bästa killar! <3
Intressant att läsa, tack för att du delar med dig! Man pratar om bakgrund och värderingar i relationer men det verkligt praktiska, hur det yttrar sig i vardagen, är ju inte alltid så lätt att sätta fingret på. Men mycket kommer till ytan när man har barn 🙂
Grattis också till vinsten med barnmatsbilden, vad kul!
Förstår att det stundvis varit som en kamp. Är man övertygad om något ska man heller inte vika sig. Starkt jobbat, och det har ju fungerat finfint!
Min man är ju också från USA, och i många frågor känner jag liksom av det. Säkert kommer det bli tydligt den dagen vi kanske får barn.
Jag har försökt prata mycket med min svärmor om Justins och min egen barndom. Hur vi var, vad våra föräldrar gjorde osv. Det känns väldigt skönt att kunna göra så, för det har också gett mig en förståelse för hur han är uppfostrad.
Sen är det ju så, precis som i ert fall, att jag har en annan kompetens vad gäller barn då jag också jobbat med barn och utöver det är socionom, så visst måste vi få "överhanden" när vi också har en annan grundkunskap 😉
Kram på dig, och hoppas ni får en trevlig resa till Seattle!
Åh vad jag skulle vilja ha tips hur man klarar av olika åsikter i detta ämne…
VI har ju bara en liten bebis än så länge, och bebisar kan man ju inte uppfostra men när han blir större så tror jag att det kommer bli diskussioner mellan mig och min man som är från England. Han är uppvuxen i en typisk engelsk miljö och blev skickad till internatskola som 9-åring. Där var det nog inte så mkt attatchment parenting som gällde inte…
Svårt det där, för ens barn är ju det viktigaste som finns och man vill ju inte riktigt kompromissa känner jag?
Så spännande att läsa, Tack! Jag kan tänka mig att det blir lite samma sak för mig och min sambo om vi skaffar barn. Jag tyckte att du skrev precis lagom, varken för mkt detaljer eller för lite. Kul att få veta lite mer personliga saker. Det känns nästan som att jag känner dig… hahah…
Lite läskigt kanske för dig dock 😮
<3
bra skrivet utav dig!
här hemma har vi också ibland delade åsikter om uppfostran, men då får vi försöka mötas på halva vägen och prata är viktigt , att man tar sig tid att prata med varandra så man kanske kan förstå varandra även om man har delade åsikter om saker och ting, tycker jag.
Det var jag som ställde frågan, tack för att du tog dig tid att svara.
Läser lite mellan raderna:)
Tänker mig att det är ungefär lite som jag trodde. Den engelska/amerikanska uppfostran känns lite mer hårdare och auktoritär. Känns som att det går ut på "bestraffningar" och liknande.
"Växa inte lyda", är en bok som tilltalade mig i mycket. Sedan är ju smaken som baken men jag är övertygad om att inga barn mår bra av att skambeläggas.
Skönt att ni hittat er grej i alla fall:)
Jag haller med ovanstaende, du lamnar ut precis lagom 🙂 Skont att det ar battre nu!
Det gar sakert battre och battre ju langre tiden gar ocksa! Man far ’uppfostra’ (utan att det later helt fel) mannen lite ocksa ibland. Dem bryr sig inte alltid om smasaker som har storre inverkan an dem tror, AKA= dom har inte koll! 😉 haha
KRAM <3
Å rent ego tänker jag att det är jätteskönt att höra att ni är och varit så himla olika i ert tänk. Jag tycker alla jämt har det så himla perfekt, alltid tycker lika, ler och är glada, och aldrig är osams eller så.. Å härhemma tycer vi olika om otrooooooooooooooligt mycket… å jag skulle aldrig kunna skriva om allt, folk skulle aldrig orka läsa 😉 Men du lämnar ut precis lagom tycker jag <3