Mammaliv i Nashville

Torsdagen den 16 februari åkte vi in till sjukhuset på Upper East Side.
Vi hade packat den största resväskan med allt vi tyckte verkade nödvändigt & den nyinköpt, tomma, bilbarnstolen fick allt att kännas så underligt.
Vi var nervösa trots att båda två tyckte just då, att vi inte var det alls.
Väl framme till sjukhuset runt klockan 4 fick vi veta att alla rum var upptagna & blev ivägskickade att äta middag & komma tillbaka om någon timme.
Sagt & gjort. Vi gick för att fylla på med pasta & annat som ger massa energi, för att sedan återigen styra nosen mot sjukhuset.
Denna gången fick vi ett rum ganska omgående med utsikt över East River.
Himla fint var det!

Jag fick en väldans massa monitors, iv-dropp & annat jox uppkopplat eftersom jag skulle bli igångsatt & dom vill övervaka bebis väldigt noggrant utifall medicinerna skulle börja stressa lillen osv.

Klockan 8:30 fick jag Cervadil. Det är som en liten liten mini tampong med något starkt medel i som ska hjälpa att tunna ut & öppna upp. Även möjligtvis starta upp värkar.
Redan en & en halv timme senare började jag känna små värkar. Som mensvärk som kom & gick var 4:e minut ungefär.
Dessa blev för varje timme lite starkare & började komma tätare. Jag var väldigt glad över att det verkade funka!
Det var svårt att sova sig igenom natten eftersom jag var så otroligt lycklig över att snart snart få träffa lilla miraklet i magen & dessutom kom värkarna ganska tätt, med 2 – 3 minuters mellanrum.
Vid 6:30 på morgonen kom min läkare in & ville ta ut Cervadilen för att kolla vad som hänt under dessa 10 timmar.
När jag kom in till sjukhuset var jag 1cm öppen & 60% ut-tunnad?

När hon kollade mig var jag bara öppen till 1,5 cm.
Gissa om jag blev besviken?
Utan ett ord så bestämde sig doktorn för att göra en hinnsvepning.
Detta gjorde helvetiskt ont eftersom jag haft en sån stark medicin insatt i 10 timmar.
Jag skrek rakt ut men några sekunder senare var jag öppen till 2.5, vilket gjorde mig ganska glad.

Efter detta fick jag en timme att röra mig fritt för att duscha, äta frukost osv.
Andrew gick iväg för att köpa jordgubbsyogurt & färska jordgubbar medan jag hoppade in i duschen.
Bara efter några minuter började jag få ganska starka värkar & när Andrew kom tillbaka bara 20 minuter senare hade dom eskalerat ganska mycket & jag fick börja andas mig igenom värkarna.
Det var inte lätt att äta frukosten & bara någon timme senare var värkarna väldigt intensiva.
När 5 timmar hade passerat kom vår doktor in igen & jag var helt slut.
Värkarna hade nu varit så starka i en timme att jag knappt kunde andas, jag var yr, spydde & minns inte mycket nu i efterhand.
När hon kollade om något hänt, hade jag endast öppnats till 3cm.
Då ville jag bara ge upp.
Packa ihop väskan & åka hem!

Så jag bad om en epidural.
Det fanns inte ens chans att jag skulle kunna ta mig igenom hela förlossningen.
Det tog 45 minuter innan allt var färdigt med epiduralen & jag minns ingenting av den tiden med värkarna.
Så otroligt slut var jag av all smärta.
När epiduralen började värka så somnade jag med en gång.
Jag bara sov & sov.
Läkaren kom in en timme efter & hjälpte mig så vattnet gick men det minns jag knappt.
När det gått 3.5 timmar började värkarna avta lite, så jag fick lägsta dosen Pitocin i droppet för att försöka framkalla tätare, starkare värkar.
Och det funkade verkligen!

När min läkare kom in vid klockan 5, bara 1.5 timme efter dom satt in droppet, för att göra en snabbkoll så var jag öppen till 9.5cm & det var väldigt snart dags att börja krysta.
Alla var överraskade att det gick så fort på slutet & jag var otroligt lättad att det nu äntligen var dags!
Rummet började göras redo för att ta emot lilla bebisen & det kom in en läkarstudent som skulle få se sin första förlossning.
Gissa vart hon var ifrån?
Sverige!
Hon var den sötaste tjejen & jag var så otroligt lycklig över att kunna prata svenska i detta viktiga ögonblick.
Det fick mig att bli så avslappnad.
Jag kände dom starka, täta värkarna i ryggen & trots bedövning var dom hemskt intensiva & hon hjälpte mig med massage genom varenda en.
Vilken stjärna!

Andrew klämde mina händer & fötter.
Det var det enda jag ville att han skulle göra under hela förlossningen. Inget annat kändes liksom bra, underligt nog.

Efter 40 minuter var det dags att börja krysta & jag kom på att vi kan ju inte ha på nyheterna i bakgrunden utan måste ha musik!
Vår laptop började krångla & Andrew kunde inte få igång ljudet, så läkaren slängde upp Spotify & sen Youtube med Led Zeppelin.
Det var lite svårt att krysta med epidural, men med hjälp av alla i rummet fick jag äntligen in tekniken & när Andrew sa att han kunde se huvudet fick jag en otroligt kraftpåfyllning.

45 minuter tog det totalt & ut kom en liten liten skrikande pojke till tonerna av Led Zeppelins Black dog.
Jag har aldrig känt ett sånt otroligt kärleksrus i hela min kropp.
Hjärtat bara svämmades över av känslor & jag bara grät & grät av lycka.
Det var den mest perfekta lilla varelsen i hela världen jag höll i mina armar & allt bara vändes upp&ner.

Klockan var 18:38 den 17:e Februari när August föddes.
2778 gram. 46 cm lång.
Det var kärlek vid första ögonkastet & han fyllde genast hela mitt hjärta med mer kärlek än jag någonsin trodde var möjligt att känna.