Idatuovinen

Hej på er!

Idag känner jag mig modig, jag känner mig som mig själv och jag känner att jag inte kan bry mig så mycket om vad folk runtomkring tycker längre, för jag kommer alltid bara vara den jag är, den jag är född till och den jag är menad till att vara.

Jag har nog alltid sett mig själv som en tjej med skinn på näsan som vågar göra det hon vill och stå för det, och i mycket och i många lägen har det också varit så, men det finns en stor del av mig som alltid låtit sig påverkas, även om jag varit väldigt bra på att aldrig visa det utåt.

Har man blivit utsatt i livet för att man inte passar in eller är som alla andra barn, är det lätt att man försöker ta den lättare vägen för att bara smälta in. Under hela min tonår och mitt tidiga vuxna liv gjorde jag allt för att bli som alla andra, vara det alla andra är, se ut som alla andra gör, få det alla andra får osv..
Jag kommer mer och mer till insikt med att jag måste börja lyssna på min egen röst, men tro mig, har man i över 10 år försökt bli som andra så är det inte längre alltid så lätt att faktiskt veta, vem är jag?

Jag har en förmåga hos mig själv som jag iprincip alltid försökt stöta bort, för att den gjort mig annorlunda, konstig, flummig, men som jag idag förstår är min allra största medfödda tillgång. Jag kommer aldrig mer försöka plocka bort den delen av mig, som är min störta nyckel till att lära känna mig och att lita på mig själv. Gå min egen väg och bara min.

När jag var liten och började se saker förstod jag ingenting, jag var ständigt rädd och tyckte att det var otroligt läskigt att vara själv. Vuxna runt omkring sade att jag inbillade mig, och vad visste jag?
Det fanns en period där jag trodde att jag var allvarligt psykiskt störd, kanske schizofren? att jag verkligen såg syner.. Jag blev rädd för mig själv….

Jag blev rädd tills jag vågade börja lita på mig själv mer och förstå, jag kunde se saker som fanns på andra sidan.
Vid ett tillfälle bestämde jag mig för att bli mer öppen om det och började berätta för några vänner om vad som försiggick i vårt hus, och vad jag såg och kände. Det slutade bara med att det började pratas om det väldigt runt omkring mig och jag valde att sluta, och jag minns själv att jag tänkte att jag aldrig mer skulle berätta för någon, för nu tyckte folk bara att jag var konstig.

Sedan dess har jag egentligen varit ganska reserverad med att prata om det ”övernaturliga” och har endast gjort det med dem som jag känt har tänkt likadant som jag. Och när jag väl får prata om det blir jag alldeles varm, det är det mest spännande jag vet, och ett samtalsämne som flyter på mer naturligt än något annat.

Genom åren har jag besökt många medium och fått vägledning i livet, men jag har idag förstått att jag kan göra precis samma sak själv. Jag skulle aldrig försöka vägleda någon annan, jag gör det bara med mig själv.

Förra veckan ställde jag frågan på min Instagram om någon ville höra mer om den andliga sidan av mig och mina ”spökberättelser”. Den stora majoriteten ville absolut göra det och idag har jag alltså spelat in min första video.

Jag ska dock vara ärlig med att jag tvekat ända in i det sista, pga. att jag nu släpper den bild av mig själv som säkert dem flesta har av mig och öppnar upp till en annan. Pga. att det är tudelat vilka som tror och inte, och att den delen som inte gör det oftast ska vara väldigt nedvärderande.

Saker och ting händer inte bara, utan har en anledning, alltid! Det tror jag väldigt starkt på och det var ju såklart därför ingen slump att Rebecca Stella och Vanessa Lindblad pratade om pepp och att våga ta steget även om det är läskigt, och att våga vara sig själv, i dagens podavsnitt av ”Nu börjar livet”.
När jag lyssnade på dem kände jag bara, fuck it, jag gör det, det här är jag, det jag vill prata om, det som är det mest naturliga i mitt liv. Take it or leave it!

Så med lite spark i baken kommer här min första video ”spökstunden med Ida”

Ta hand om er!

/ Ida