Hej på er denna söndag!
Hoppas ni har det bra.
Själv försöker jag ta en dag i taget och sakta sakta vandra mig igenom denna graviditet med hyperemesis med så mycket positiva tankar i mitt huvud som det bara går. Även om jag jobbat med mig själv länge och mitt mindset är bättre än någonsin kommer det förstås stunder där inte jag heller orkar. Flera gånger om dagen kommer det tårar, just nu mest för att jag längtar efter att få leka med min son precis som vanligt igen.
När jag orkar hålla humöret uppe drömmer jag mig bort in i framtiden som tvåbarnsmamma. Det känns helt otroligt att det ska bli så. 2019 blir vi en familj med mamma pappa, barn barn.. Tacksamheten sköljer över mig och jag gråter även över det.
Igår hade jag ändå ett ordentligt nederlag känslomässigt. Min son hade frågat mig hela dagen om vi kunde leka och jag fick förklara att jag inte orkade, men om jag bara fick vila lite till så kanske krafterna mirakulöst skulle infinna sig? Det gjorde dem aldrig.
Sent på eftermiddagen bestämde jag mig ändå för att försöka gå utanför dörren eftersom jag inte orkat göra det sen i tisdags. Haydens ögon lös upp av lycka och tillsammans gick vi ut, jag, min man Johan och Hayden. Snabbt fick jag dock inse att mina ben inte orkade bära mig just nu och att stå en minut till skulle innebära antigen att jag fick springa in och spy eller svimma av yrsel.
– Jag sätter mig här på en stol och tittar när du leker Hayden.
Och där satt jag på en brassestol i ungefär en timma och bara tittade på när min son lekte i grusen bredvid med sina bilar. Han byggde en bana och det enda jag orkade var att ibland berömma dem snabba bilarna med ett ”wow vad dem kör”.
Återigen en mixad känsla av tacksamhet över att jag ändå kunde sitta där, men en frustration över att inte kunna på riktigt leka med honom.
Hayden såg nöjd och glad ut och klagade inte en sekund över situationen.
Efter en timma bestämde jag mig för att orka ta mig till vår brevlåda ca 50 m från huset och Hayden sken upp ytterligare när jag frågade om han ville ta sin tramptraktor med mig dit.
Sagt och gjort, han trampade dit och sen nästan hela vägen tillbaka. Det är lite uppförsbacke påvägen tillbaka så han bad mig om hjälp att putta honom.
Jag gjorde förstås det men kände ganska snart att ett enda putt till och jag spyr och tuppar av.
Väl hemma igen efter våra 100 meter promenad fick jag gå in och lägga mig i sängen och vila. Det kändes som att jag sprungit ett maraton.
Besvikelsen tog över tacksamheten som jag tidigare haft..
Där låg jag och kände för en stund hur allting kändes hopplöst och orättvist. Tills det hände något, tick tick.. Vad var det för tickande jag kände i min mage?
Jag la mig alldeles tyst, slutade snyfta och kände det igen, tick tick i magen.
Tårarna förvandlades till ett leende, jag tror jag kände bebisen för allra första gången? Jag tvivlade en sekund på min känsla, och sedan kände jag det igen, det var dovt, men det var definitivt något som rörde sig där inne.
V. 12 + 3 dagar var det igår och jag är ganska säker på att det var bebisen jag kände, åtminstone var det något som fick mina tankar på rätt spinn igen.
Jag skapar ett barn i magen, en ny familjemedlem, ännu en stor kärlek. Den här tiden ska också passera, den har ett slut, och nästa år väntar en stor ny början för oss.
Ta hand om er!
Kram och kärlek / Ida
