Hej!
Och vad kul att du hittat hit!
Det här blir mitt första inlägg i en blogg som mestadels kommer att fyllas med min gravidhistoria och livet runtomkring den, mycket pepp till andra gravida kvinnor och en hel del berättelser ur mitt eget liv.
Jag hoppas att samtidigt som jag får lov att skriva av mig också kunna hjälpa och stötta andra gravida kvinnor där ute som inte mår så bra i den. Jag vet att det är många som tycker det är jobbigt och rent av tufft att vara gravid, men det är så väldigt tabu att prata om det så man låter bli. Det finns såklart dem som mår alldeles fantastiskt och jag måste säga att jag avundas er alla och unnar varenda en det på samma gång.
Under min förra graviditet hade jag hyperemesis hela graviditeten, som med andra ord betyder allvarlig eller kraftigt gravidillamående. Det går inte att jämföras med vanligt gravidillamående utan klassas som ett sjukdomstillstånd.
Den här graviditet har börjar ungefär likadant, jag är nu i v 12 och har hoppet uppe om att det ska bli lindrigare tidigare den här gången. Det har inte varit lika kraftigt alla dagar som det var sist och jag har den här gången fått snabbare rätt hjälp, så jag klarar av en del vardagliga sysslor på egen hand och har till och med haft kraften att en eller ett par gånger i veckan kunna jobba korta dagar, vilket jag inte alls gjorde sist.
Ni som kommer fortsätta följa mig kommer märka att jag är en väldigt spirituell person som tror på att saker händer av en anledning och inte av en slump. Jag tror därför inte att det bara är en tillfällighet eller otur att just jag får den här sjukdomen två gånger och tvingas vara mer eller mindre fånge i min egen säng.
Under min första graviditet började jag fundera över meningen ungefär i mitten av graviditeten och förstod att det måste betyda att jag ska hjälpa andra i liknande situationer. Jag startade därför en grupp på Facebook som heter ”min svåra graviditet”, och jag kan idag säga att det var den gruppen + min fantastiska man som gjorde att jag klarade av graviditeten.
Man kan tycka att det behövs en spritt språngande galen människa som utsätter sig för en graviditet igen efter den förra, och jag håller med. Det var en stor risk och ett ganska galet beslut att göra det igen, men det var hoppet om att det kanske inte skulle bli lika illa igen som övervann rädslan.
Nu är vi här igen, och jag fäller nästan dagligen en tår för att jag ömkar med gravida, tappra, starka jävla kvinnor som gör det här. Wow!
Tack och lov får knappt 2 % av alla gravida kvinnor hyperemesis, men jag vet att det finns andra bekymmer som inte är lätta dem heller. Skulle jag kunna skulle jag därför ge varenda gravid kvinna en stor medalj för den prestation som det är. Guldmedalj till alla dem som kämpar med något tungt.
Den här bloggen kommer inte bara fyllas med min graviditetshistoria, men jag vill att vi ska våga prata om det som är tabu, sluta känna oss skuldbelagda över våra känslor hela tiden.
Förra gången vågade jag inte säga nästan någonting om hur jag mådde och framförallt inte om den kraftiga depression jag fick till följ av min hyperemesis. Jag tänkte att folk skulle tro att jag skulle bli en dålig mamma för att jag tyckte det var bara fruktansvärt att vara gravid. Idag är jag mamma och har varit i 4 år, jag vet dessutom att jag är en bra sådan, så jag är inte orolig.
Min graviditet är tuff, men jag är förstås samtidigt väldigt tacksam över att jag kunde bli gravid igen. Det var inte självklart det heller och är en helt annan historia i sig, som jag kan dela med mig av en annan dag.
Om någon är intresserad av att veta mer om vad hyperemesis är, då det är en relativt ovanlig sjukdom, så finns det väldigt bra beskrivet här:
Och för den som vill finna stöd och kraft i andra i liknande situation hittar ni facebookgruppen ”Min svåra graviditet” här::
https://m.facebook.com/groups/304085606416654?tsid=0.07086176689772139&source=result
Förutom att jag är mamma till fantastiska Hayden 4 år och gravid är jag också fru och till yrkeslivet makeup artist.
På min vanliga lediga tid när jag är ickegravid så tränar jag gärna och spenderar den mesta tiden utöver det och jobb på motocrossbanan med min man och son. Jag har själv kört lite men inte på många år. Motorsporten har funnits i familjen sedan jag var liten, och jag vet inte en mer rofylld plats faktiskt.
Jag hoppas att jag kan må såpass bra snart så ni även kan få följa med i min mer normala vardag, jobb på svt eller andra sminkuppdrag som jag är på. Och mycket mycket annat som vi i vår lilla aktiva familj tycker om att vara på.
Till sist, ha en fantastisk dag!
/ Ida
