Häromdagen började jag tänka på det här med förlossningsskador på kvinnor som föder barn. Hur lite jag hörde om det under och efter graviditeten, ja alltså hur lite jag hört om det överhuvudtaget.
Är det inte underligt, att man inte får höra mer än ”kom ihåg knipövningarna!” när det kommer till detta? Kanske vill man inte skrämmas. Men borde det inte vara obligatoriskt med ett gäng samtal efter en förlossning, samtal som öppnar upp för alla möjliga frågor om urinläckage, hemorrojder, framfall, smärtor vid samlag och så vidare? Ett forum där man kan lyfta alla möjliga funderingar och frågor man kan sitta med i sin ensamhet.
Någonting annat än google borde väl vara på sin plats?? Det är ju ändå en hel del kvinnor som föder barn.
Enligt den här artikeln så är det nästan varannan förstföderska som drabbas av någon typ av störning efter en förlossning. Och anledningen till att man inte pratar om det är, givetvis, för att det är så skambelagt. Det i sin tur gör att de som söker hjälp ofta väntat minst fem år innan de vågat söka hjälp, enligt samma artikel.
Det är väl ändå något skevt med det?
För en tid sedan så tänkte jag att det borde finnas en mottagning med ENBART ”kvinnoproblem” av den sorten. Man skulle gå dit och veta att alla i väntrummet satt där med någon hemorrojd, ett skavande sexliv, eller läckage av något slag. Alla var där av någon ”skämmig” anledning. Och läkarna gjorde inte annat än kollade snippor och rumpor hela dagarna, så det skulle vara lika naturligt för dem som att handla mjölk. Typ. Det hade varit något!
Hittade via denna länk det här blogginlägget på ämnet, sjukt modigt och nödvändigt!
35 år och har fött 3 barn varav ett som vägde närmre 5 kilo… Ville bara säga att det finns hjälp att få. Är relativt nyopererad och har inte fått annat än hjälp och förståelse från vården när jag sökte för mina problem. Jag kunde inte springa, hoppa, nysa osv utan att få urinläckage. Men som sagt, hjälp finns att få! Nu hoppas jag att resultatet blir som det var tänkt också!
Jätteviktigt ämne! Har själv hemorrojder sedan förlossningen som inte verkar bli mycket bättre men jag kan leva med dem i alla fall. Blir nog någon form av åtgärd när vi fått alla barn vi vill ha i vårt liv om det inte självläkt. Tack för att du belyser detta!
Gud vad bra att du skriiver om det här!! Ju fler desto bättre! Jag har en hel kategori om det på min blogg: http://blogg.loppi.se/pasmallen/category/forlossningsskada/ Jag fick nämligen en förlossningsskada efter min son som jag gick runt med i det tysta i 9 månader. Skadan gjorde att vi inte kunde ha sex, överhuvudtaget. Det var först när jag vågade berätta på bloggen som jag insåg att det här var helt fel. Innan det så pratade jag med några få vänner. En sa att vi hade provat för tidigt och en sa att vi skulle köra på ändå för första gången gör cp-ont. Men jag vågade inte köra på ändå, jag tyckte att det kändes jämförbart med en våldtäkt (i smärta) om vi hade kört på ändå. Mina bloggläsare fick mig att gå till läkaren. Efter det så var jag med i Borås Tidning och i radio P4 och för 1 månad sen fick jag en operation. Vi har inte provat att ha sex än, men det borde ju ha blivit bättre nu 🙂
Hade aldrig trott att min partyblåsa skulle bli så oflexibel som den blev efter förlossningen :O Enda svaret från de professionella var att ”det är helt normalt”. Det tyckte inte jag. Bra ämne! Det behövs verkligen mer info från sjukvården OCH åtgärder, i tid!!
Vilken klockren bild =) Aj, får inte skratta för mycket, nyopererad. Gjort ett litet snipplyft så jag ska kunna hoppa studsmatta utan att kissa på mig.
Sagt till alla på jobbet att jag ska göra ett ”snipplyft” och blir sjukskriven ett par veckor. Yngre kvinnor och gubbarna hanterade den infon bra och frågat lite. Kvinnor 55+ verkade dock tycka den infon är obekväm. Fick länk till bloggen av en ny kollega som hört om mitt snipplyft.
Vill nominera mitt egenpåhittade ord SNIPPLYFT till det ord som behöver offentliggöras för alla kvinnors skull! Mål: när våra barn är i barnafödande ålder ska det vara avdramatiserat att säga att jag har lite framfall, så jag ska boka tid för snipplyft.
SNIPPLYFT mot årets nyord 2015!
Bra ämne att ta upp! Jag instämmer i att det tyvärr tas upp för lite om vad som händer efter en förlossning. Själv har jag haft lite otur med två underlivsoperationer efter förlossningen. Ingen av dem blev bra tyvärr. Detta efter enbart grad två i bristning. Barnmorskan sa själv att hon aldrig hört talas om ngt liknande. Men som du sa så är det väldigt lite forum för detta. Tack för att du tagit upp detta.
Hej och vilka roliga illustrationer, nu har jag scrollat igenom hela din blogg! I slutet hamnade jag på ”för vem”-rutan och läste att du som är småbarnsförälder eller annan person kanske gillar illustrationerna. Jag är strax 30, har inga barn men blir smått fascinerad. Är det såhär att ha barn?! Alltså jag förstår att du visar de lite knasiga/pinsamma/tänkvärda grejerna och att många verkar känna igen sig. Men jag blir lite avskräckt. Måste man vänja sig vid allt det där? Det är som att en del blir helt personlighetsförändrade när de får barn. Vilket också är förståeligt.. men min poäng är.. jag skulle gärna vilja bli mamma men det verkar så sjukt ovärdigt. Spya på kläderna, ställa in aktiviteter för att man är dödstrött, inte orka ha sex eller tycka att barnmat är ett intressant ämne. Vad hände med spännande själfyllda möten med människor från hela världen, gå ut och dansa arslet av sig och ha klackar och fodralklänning eller att spontanåka på en minnesvärd och helt awesome resa med vännerna. Glömmer man bort allt som man var innan eller försöker man inkorporera det i nya vardagen eller är det helt enkelt så att man tvingas omvärdera sitt liv och tycker att det är soft att ha urinläckage istället för att vara kåt? Det finns ju bara ett visst antal utvägar hur man hanterar omställningar och alla människor är ju olika men finns det inga bra alternativ?! Det känns ibland som att andra kuturer har en helt annan syn på barn och mödraskap och den svenska medvetna, duktiga mamman bara blir en sjukt mesig figur.. någon som förstår vad jag menar? /vill vara mamma men inte leva ”mammalivet”
Ja vad kan man säga? Louises bild av vardagen stämmer ganska bra 🙂
Själv har jag en 3-åring varannan vecka och en bebis i magen med ankomst i feb/mars. Jag kan erkänna att det första ½ året med min grabb gick jag ofta runt med kräk på kläderna, fett hår, mysdress och svarta ringar under ögonen. Jag umgicks sällan med några andra vuxna än grabbens pappa och detta på grund av sömnbrist. Min lille sov max 4 timmar i rad på nätterna och vaknade sen för mat varannan timme och tyckte besämt att det var morgon och uppstigning kl 4:30 – 5 varje dag. Allt eftersom han blivit större så har min vardag blivit roligare och spontanare, nu sover han mellan 20:00 – 06:00 så jag har lite tid för mig själv på kvällarna om jag önskar och den veckan han är hos sin pappa kan jag ju göra vad jag vill på vilken tid jag vill.
Men sen får man komma ihåg att alla inte har det så här, det finns dom som har barn som sover jättebra ända från det att dom är nyfödda vilket innebär att föräldern är pigg och har massa energi till att hitta på saker.
Hej Jen!
Å jag blir så ledsen när någon tycker att mina bilder är avskräckande. Fast jag kan ju förstå det egentligen! Men alltså, det är ju det roooooligaste som finns att ha barn! Det är intensivt, sjukt jobbigt och en galen omställning, men jag skulle inte byta det för något i världen!
För mig var det så enormt nyttigt att få sluta tänka på mig mig mig, vad ska JAG göra, vad ska JAG bli, vem är JAG…osv och bara lyfta blicken lite.
Jag lyfter ju ofta de jobbiga situationerna, för att jag vill visa hur många av dem som är ganska komiska egentligen. Jag hade en jobbig period med väldigt lite sömn i samma veva som jag startade bloggen och den blev en ventil. Lärde mig att hålla distansen till det jobbiga och se denna period för vad den är – nämligen en period.
Jag kommer säkert vilja dansa arslet av mig igen, mer än i köket till ”Här kommer Pippi Långstrump”, men just precis nu saknar jag inte det.
Jag saknar faktiskt sällan någonting, vilket är en stor skillnad från förr i livet. Ibland saknar jag umgänge med kompisar, som inte blir lika ofta nu som förr och så saknar jag SÖMN. Men den där känslan som kunde gnaga i mig förut finns inte längre.
Sedan vill jag poängtera att ingen tycker det är ”soft” med urinläckage. Denna bild är ett sätt för mig att uppmärksamma ett problem som ligger i mörker.
Och som Anette skriver ovan, vissa har barn som sover superbra och är väldigt ”enkla”.
Och en sista sak: jag fick barn med 13 månaders mellanrum, det ÄR intensivt.
Hoppas verkligen du får uppleva mammalivet, det är fantastiskt!!
Kram Louise
jag håller med dig. ingen hade informerat mig om skavande ärr i slidan, hemorrojder och vad man kan göra för att lindra smärtan, avslag och allmän efterförlossningsångest och chock efter en svår förlossning. Dessutom kräktes jag när jag åt vissa dar och skärande magvärk som kommer ibland fortfarande nu efter 16 månadrr. hade vart superbra med nån insatt förstående person att prata med. enda jag fick vaa hånfullt leenden från vårdcentralen och tipset att det hela var psykologiskt…? fråga mig inte vad kärringen menade.
Nä man kan ju släta över mycket med att det är psykologiskt… men då kan man ju undra om det är något att ignorera då, om det nu ”bara skulle sitta i hjärnan”. Blir det mindre jobbigt då? herregud…
Jag hoppas verkligen att du kommer att få må bättre och bättre, och kanske hitta nån vettig att prata med.
Kram!
Min barnmorska informerade mig direkt när jag väntade första barnet. Hon nämnde hur viktigt det är med knipövningar och när jag väntade mitt andra barn fick jag ett häfte av henne med olika övningar samt info om möten på kvinnokliniken tror jag det var, rubriken var ”hjälp, vad händer med min kropp” jag gick aldrig dit men läste i häften om alla de problem som man kunde få.
Dessutom fanns det en bra artikel i nån mammatidning om detta å hemsidor å appar i ämnet.www.snippgympa.se och gynzone.
Skönt att det fungerar bra också ibland! Härligt att höra!