Fråga:
Jag måste passa på att fråga angående att dina föräldrar skiljdes när du var 3,5 år. Jag har ett bonusbarn (5 år nu) som var 3,5 när jag började träffa hans pappa. Han hade hunnit bo varannan vecka hos sin mamma och pappa i bara kanske 6 månader när jag kom in i bilden. Min fråga är nog mest minns du något från denna tid som något jobbigt eller är man så pass liten att man är väldigt anpassningsbar och att det några år senare är någonting självklart med att ens föräldrar är skiljda och har ”nya” män och även barn? Har du några halvsyskon? Jag tycker på ett vis synd om 5 åringen, han kommer ju alltid att vara den som bor varannan vecka hos mamman och pappan medans hans halvsyskon har en mer stabil vardag, eller är det också en vanesak kanske..haha mycket frågor men detta är något jag funderat på mycket och dom som jag känner med skiljda föräldrar var mycket äldre då dom skiljdes. // Ellinor
Svar:
Hej Ellinor!
Jag tycker verkligen det här är en sån fin och bra fråga att jag väljer att ta upp den i bloggen.
Nu utgår jag bara från min egen erfarenhet och måste poängtera att alla är ju olika. Något som kändes på ett sätt för mig känns kanske inte så för någon annan 🙂
Mamma och pappa skilde sig när jag var 3,5 år. Om det berodde på de 1000 kinderägg jag fick på min 3årsdag eller inte lämnar vi osagt, haha. Skämt å sido, men det finns ju olika anledningar till att man väljer att gå skilda vägar.
Av den här tiden minns jag absolut ingenting. Jag minns att min pappa och hans nya fru tog mig till frisören en gång när jag var 5-7 år (bara en bild i huvudet från att vi sitter i bilen – inte hela dagen) och jag minns att vi någon gång möttes upp på en bensinstation för att överlämna julklappar.
Jag bodde hos min mamma under hela min barndom och det kan jag idag vara väldigt glad för. Mina föräldrar bor ca 1 h bilväg ifrån varandra och pendlandet hade nog mest blivit jobbigt i längden. Jag gick i skolan 2 min hemifrån, spelade handboll i skolans idrottshall, fritidsgården där jag träffade mina kompisar fanns runt hörnet, kyrkan där jag konfimerades och såklart alla vänner som jag lekte med var och varannan dag. Allt det här blev för mig såklart en trygghet och mitt hem.
Pappa gifte om sig ganska tidigt och just den delen har inte påverkat mig alls. Antagligen för att jag då var såpass liten att det idag känns som om det alltid varit så. Pappas fru hade 2 egna barn och idag har de även 1 gemensamt – min halvsyster. Pappa har två söner sedan tiden innan min mamma och där har vi alltså mina 2 halvbröder.
Så: 1 helsyster, 1 halvsyster, 2 halvbröder och 2 ingifta bröder och det är bara härligt.
Jag tror att om alla är lyckliga och det inte bråkas hit och dit så tror jag att det mesta löser sig. Allt är nog som du säger en vanesak och för mig har det aldrig varit något problem varken då eller nu. Mycket är nog vad man gör det till och jag tror att det är viktigt att man låter barnen vara delaktiga och prata om situationen om de vill. Att man får visa känslor och att det läggs tid på att prata om de tankar han eller hon har samt att man uppmärksammar barnens beteende om de är lite mindre.
Hoppas detta röriga svar besvarade några av dina frågor iallafall, haha.
Stor kram!
// Inlägget till ära ger jag er denna grymma bild som jag fick skickad till mig av en gammal klasskamrat för ett tag sedan. Kolla nyckelknippan! En sån där gummispiral – vilken modenörd jag var 😉 //
Vad gulligt av dig att ta dig tiden på att utförligt svar på min fråga. Tusen tack! 🙂