Göteborgsmamman

Nu var det dags att berätta om min bröstförstoring hos Citadellkliniken!

Jag tänkte att det kunde vara kul med en liten operationsberättelse om det är någon mer som är intresserad av det här med bröstförstoring. Lite om hur det gick till, var jag gjorde det och vem jag valde som kirurg. Hoppas ni gillar det!

Den 11 december skulle jag opereras. Jag skulle vara på plats kl 10.00 och det började bli dags att gå och lägga sig. Till middagen tog jag en tablett som skulle få bort eventuella bakterier i kroppen. Jag skulle fortsätta äta dem morgon och kväll ungefär en vecka efter så vid återbesöket var de slut.

Kvällen innan hade jag inga fjärilar i magen alls. Det kändes fortfarande lite overkligt, men dum som jag var så låg jag såklart och läste om en massa hemska operationsberättelser. För det är ju faktiskt oftast dem man hittar när man söker på nätet – de operationerna som varit jobbiga och tuffa. Det är sällan några solskensberättelser på nätet för de som mår bra kan ju utan problem gå vidare med livet. Synd tycker jag – mer positiva berättelser tycker jag!

Jag ligger och googlar en stund innan jag ställer klockan på 05:30 och somnar. 03:30 vaknar Emilia och jag kan inte somna om. I 2 timmar ligger jag vaken och bara tänker. Försöker mentalt förbereda mig innan jag går upp och duschar. Först dusch hemma och sen på kliniken – det var de direktiven jag fått. Inget smink, inget nagellack och under armarna hade jag inte fått raka mig på 3 dagar innan operation.
Emilia vaknade när jag gick upp och jag bar försiktigt in henne till Fredrick.
Jag tog mina två koppar kaffe (svart) klockan 5:50 eftersom jag efter 06 inte skulle få äta eller dricka någonting. Efter midnatt fick jag heller inte äta något så min mage ekade tom, men doldes av nervositet.

Jag plockade upp min väska, pussade Emilia och Fredrick hej då och gick ut i den kalla vintermorgonen.
06:40 gick tåget mot Landskrona. Jag fick byta i Helsingborg och sen ta buss till kliniken när jag kom till Landskrona. Allt gick otroligt smidigt och jag var på plats någon halvtimme innan utsatt tid.

Kliniken jag valde att operera mig på var Citadellkliniken. I många, många år så har jag läst på och hållit koll på utvecklingen, men Citadell har alltid varit mitt förstahandsval och även kirurgen, Peter Cosmo, som opererade mig. Det finns ett plastikoperationsforum på nätet och där har jag bara sett fantastiska resultat av just Peter. Det rådde ingen tvekan om att det var dit jag skulle när det väl var dags.

Och nu var det ju det – dags. Efter 3 barn hade jag små taxöron och jag kunde känna att jag tappat min kvinnlighet på något sätt när jag inte längre hade några bröst.

Sköterskorna mottog mig med stora leenden på läpparna. De gjorde mig så avslappnad och deras glädje smittade av sig på mig. På något sätt släppte nervositeten där och då. Ulrika följde med mig upp två våningar och visade mig in till rum nummer 4. Jag fick packa upp och hon bad mig ta ännu en dusch – den här gången med deras speciella duschtvål – och sedan ta på mig en morgonrock med matchande strumpor 🙂

Ulrika kom tillbaka in efteråt och sa att operationen skulle bli efter lunch och frågade om jag ville ha något lugnande både nu och sen, eller bara när det väl var dags.
Hade hon frågat mig ett par timmar tidigare så hade jag länsat deras förråd på lugnande, men jag tackade nej till nu och bad om att få vänta till sen. Hon kopplade in dropp och lämnade rummet. Jag – som verkligen avskyr nålar – tyckte det gick snabbt och enkelt att få dit det vilket var en stor lättnad.

Så där låg jag och väntade. Man tycker ju att jag borde varit hungrig, men jag kände inget kurrande i magen alls. Jag var heller inte törstig, utan låg där med mitt korsord i högsta hugg med tvn påslagen i bakgrunden. När jag tröttnat på att lista ut orden så tog jag fram nästa skvallertidning, filmade runt i rummet lite och fotade havsutsikten utanför.

Klockan blev efter 12 och jag var precis nära på att somna till lite, när Ulrika kom tillbaka. Hon sa att jag var näst på tur och gav mig de lugnande hon pratat om tidigare och ett par andra tabletter som jag inte minns var det var till idag. Jag tror en var smärtstillande, men de andra har jag inte koll på. Hon gick ut och kom tillbaka en stund senare för att hämta mig. Vi gick tillsammans ner till Peter Cosmos rum där det målades och fotades. Som jag längtar efter att få se de där före- och efterbilderna!
Jag följde med Peter genom uppvakningsrummet och in till hans operationssal. Vi möts av en man och en kvinna som båda har stora leenden på läpparna och hälsar mig välkommen. Att alla jag mötte på Citadellkliniken var så trevliga tycker jag verkligen var fantastiskt – man kände verkligen deras passion över att få arbeta där!
Peter gick ut för att förbereda sig och jag fick hoppa upp på britsen. Utsikten från salen var fantastisk; stora fönster med en vy över havet. Vilken arbetsmiljö!
Mina armar lades åt sidan i långa ’gummiformar’ och efter ett par frågor fick jag den välkända masken över min mun och näsa.
-”Nu får du sova sött” sa systern och bad mig andas som vanligt. Det kändes aldrig som att jag skulle somna och jag insåg att det här var en oro för mig – att jag inte skulle lyckas somna ordentligt och kanske vakna upp under operation. Men somnade gjorde jag och antagligen bara på ett par sekunder 🙂

Ni vet när man sovit sådär riktigt stenhårt och när vakna känns så ansträngt att man gärna somnar om igen? Precis så kändes det att vakna upp ur narkosen. Det kändes som en god natts sömn och jag minns att jag log åt tanken på att få somna om igen. Jag möts av ett leende ovanför mitt huvud: det var Emma som vi hade mött vid konsultationen. Britsen står nu utanför operationssalen och jag hör hur det smygs omkring på ett fåtal ställen.
-”Kommer du ihåg mig?” säger hon med sin skånska dialekt och ler. Jag ler tillbaka som svar, sluter ögonen och somnar om.

Jag vaknar upp igen när min mamma och syster kommer in på mitt rum. Jag ler. Det kändes skönt att ha någon där när jag vaknade (och någon som kunde filma min dåsighet, haha) och jag mådde otroligt bra. Spänningen i brösten började smyga sig på, men jag hade nu morfin inkopplat som tog bort all övrig smärta.

Klockan var 15:30-16 om jag inte minns fel och och de stannade en stund innan jag kände att jag behövde somna om. Jag hade min livs sömn där och då – det var härligt att känna att det faktiskt var okej att sova så mycket man bara orkade, utan att behöva tänka på middagsplaner, blöjbyten eller någon annans sömn för ett tag, haha.
Jag vaknade vid 19 och vid 20 fick jag köttfärspaj och Proviva serverat – med lite mer tabletter 🙂 Det pratas mycket om brickan man får efter en förlossning – inget mot det här målet säger jag bara! Efter att inte ha ätit på 24 timmar så var det här himmelriket i matväg. Gud så gott det var!

Jag fick aldrig direkt ont i brösten, men den första natten var ett rent helsike ryggmässigt. Nattpersonalen sa att ryggsmärtorna kan vara svåra att ta bort, men gav mig extra morfin i ett försök iallafall. Tabletterna gjorde att jag kunde sova ialllafall och vid 06 vaknade jag igen. 07 serverades det frukost (nästan godare än middagen om det ens var möjligt!) och vid 08  kom Peter och hans lärling in för att kolla in sitt verk. Under natten låg jag och tänkte på hur jag skulle kunna komma upp ur sängen igen. Vid toalettbesöket där vid middagen kvällen innan så hade jag fått hjälp upp för man blir verkligen stel som en pinne. Nu skulle jag alltså upp igen, men klarade det på egen hand och det var lättare än sist.
Peter tog av bhn, tittade, berättade att allt såg bra ut och jag fick klä på mig igen. Han tackade för sig och gick ut.

Klockan 9 var det utcheckning, men jag fick lov att ha rummet lite längre eftersom Fredricks bror skulle komma en stund efter det. Jag packade ihop mina saker och skickade iväg ett sms där jag bad honom komma upp till rummet eftersom jag insåg att jag aldrig skulle lösa att bära väskan på egen hand 🙂

Vägen hem gick bra trots ett skumpigt Landskrona och jag fick aldrig den där smärtan i bröstet. Det jag kände första veckan var en lätt spänning i brösten och en fruktansvärd värk i ryggen. Många gånger undrade jag om det aldrig skulle gå över, men efter en vecka – på dagen – så var det puts väck. De 3 första dagarna äter man alvedon, ipren och en smärtstillande utöver dem + morfin för att på fjärde dagen gå över till endast alvedon och ipren.

Jag kan inte komma att tänka på något som skulle kunna förbättras hos Citadellkliniken – tvärtom så överraskade de hela tiden. Allt är så otroligt proffsigt och väl genomtänkt. Utifrån mina egna erfarenheter så kan jag verkligen, verkligen rekommendera denna klinik och jag tycker verkligen att Peter har gjort ett fantastiskt jobb. Jag är så nöjd på alla sätt och skulle idag aldrig gå någon annanstans 🙂

Fråga gärna om det är något ni undrar!

Kram.

Här kan ni läsa min operationsberättelse från när jag gjorde min bröstförstoring hos Citadellkliniken. Fråga gärna om det är något ni undrar! 🙂

Här kan ni läsa mina tidigare inlägg gällande min bröstförstoring 🙂